De senaste 15 åren har Ann-Christine arbetat som verksamhetschef på LSS funktionsstöd i Linköpings kommun. Åldern börjar ta ut sin rätt och den 1 oktober klev hon av chefsrollen.
– Man har under tiden mött väldigt många olika människor som har betytt väldigt mycket. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att gå till jobbet och velat vara nära kärnverksamheten och mina medarbetare. Alla våra engagerade medarbetare som är ute på dagar, kvällar och nätter har betytt mycket. Det spelar ingen roll om det är måndag eller julafton, det måste finnas personal. De är otroligt duktiga, och får alldeles för lite ros.
Varför hon landade inom vård och omsorg kan hon inte svara på. Intresset växte när hon i ungdomen var scoutledare.
– Som scoutledare hade jag med en person som hade en intellektuell funktionsvariation. Det var en liten pojke som fick vara med mina miniscouter. I samband med det kände jag att jag behövde ha praktik för att kunna gå vidare och fick en praktikplats inom särskolan, berättar hon.
Därefter började Ann-Christine jobba extra på ett elevhem och insåg att hon ville jobba inom LSS. Hon beskriver en enorm förändring från när hon började på 1970-talet fram till i dag.
– Vi har jobbat från gruppen till individen. Som chef kan man inte bara sitta inne på kontoret och leda arbetsplatsträffar. Man måste vara ute och möta våra brukare och medarbetare i vardagen.
En annan förändring, enligt henne, är hur brukarna lever.
– Tidigare hade man ett litet rum, man delade på toalett och dusch med fyra till fem personer. Det fanns ett gemensamt kök. När LSS-lagen trädde i kraft under 1994 började man med egna lägenheter. I dag har brukaren en egen lägenhet, ett trinettkök och eget badrum. Personalen utgår då ifrån individen i stället för gruppen.
Under tiden som verksamhetschef har hon skapat ett samarbete med psykologer från Psykologpartners i Linköping.
– Vi har bildat något som heter PBS, positivt beteendestöd. Det handlar om förhållningssättet som syftar till att öka livskvaliteten och förebygga olika typer av problemskapande beteenden hos våra brukare.
I november 2017 blev Ann-Christine änka efter 30 år tillsammans med sin man Pekka. Han fick cancer och var sjuk i fyra år.
– Han jobbade på Bokbussen i Linköping. Det är en enastående personalgrupp som fanns till för honom och mig under tiden som han var sjuk. Han kunde jobba in i slutet genom ett samarbete mellan mig, sjukhuset och Försäkringskassan. En del arbetsuppgifter fick jag hjälpa honom med för att han inte skulle bli helt slutkörd. Jag tror att det är jätteviktigt att fortsätta arbeta om sjukdomen inte förvärras. Alla mår bra av att känna sig behövda.
Det var en svår tid för dem, men Ann-Christine vittnar om att hon fick fint stöd från närstående.
– Jag hade en förstående chef, fantastiska barn och två bröder som stöttade mig. När sådant här händer prövas man som familj.
Ann-Christine kommer att fortsätta inom LSS, men i stället som timanställd.
– Det känns skönt att vara behövd även som gammal. Har man varit med lika länge som jag så finns det kunskap som inte finns i böcker.
Hon kommer också att fortsätta engagera sig i föreningen Neuro Linköping. En del tid kommer också att ägnas åt barnbarnen.
– Jag fick en mugg av dem där det stod "jag är inte pensionär, jag ska bli mormor och farmor på heltid". Det tänker jag bli på deltid, säger hon och ler.