Janos och Krisztina Szemler flyttade med sin äldsta son från Ungern till Sverige 1980. Fem år senare köpte de tomten i Loddby. Då fanns varken hus eller trädgård. Skalet till huset ingick i köpet, sedan har de själva byggt upp både det och tomten som numera vittnar om Janos stora intresse för odling.
– När vi fick en så stor tomt tänkte vi varför inte ta hit mer sydländska grödor? säger Krisztina.
Det var vintern 87–88 som Janos planterade valnötter från sin fars gård i Ungern.
– Valnötterna blev en försörjning för mina föräldrar, när jag var barn skalade jag nötter så fingrarna blev svarta, berättar Janos.
Nötterna såldes sedan på torget. Familjen malde även valnötterna och gjorde typiska ungerska bakverk.
Den traditionen lever kvar i familjen. För dottern Alexandra är det en viktig del i julfirandet att baka med mamma Krisztina.
– Det är hur gott som helst, min man som inte är uppväxt med det här älskar också de här bakelserna, säger Alexandra och visar en bild på en rulltårtsliknande kaka med valnötsfyllning.
Ungefär vartannat år ger trädet en riklig avkastning. För två år sedan fyllde de ungefär en halv sopsäck.
Trädet är högt, men som tur är behöver man inte klättra upp för att plocka nötterna. När de är mogna öppnar sig det hårda, gröna skalet och nötterna faller ner till marken.
I Loddby blir det skörd i oktober men Janos tar ner några frukter för att visa hur de ser ut. Under det gröna skalet döljer sig det skal som vi är vana att se när vi köper valnötter. Under det den knöliga nöten, som än så länge är vit.
Vi smakar. Visst går den att äta, men runt om den finns ett tunt hölje som gör den besk. Tas det bort är smaken betydligt mer välbekant.
När Janos och Krisztina har samlat ihop alla nötter i oktober lägger de ut dem på den inglasade uteplatsen där de ska torka ordentligt för att undvika mögel.
Till jul är nötterna torra och ser då ut som de valnötter vi köper i affären.
– Vi är en stor familj med tre barn och flera barnbarn. Vi brukar samlas runt köksbordet och då kommer samtal om våra rötter upp med barnbarnen.
– Vi försöker prata mycket om vårt ursprung. Alla våra barn pratar bra ungerska, säger Janos.
I vanliga fall åker de till Ungern varje år, men under pandemin har de hållit sig hemma.
– Det var mycket bekymmer i Ungern på 60- och 70-talen. Valnötterna har bidragit till att min familj klarade sig. Det blev en betydande inkomst bredvid mina föräldrars vanliga arbeten, säger Janos och fortsätter:
– Barnen ska också höra. Krisztina bakar och jag pratar om den kulturella och historiska biten.
Släktens valnötsträd fortsätter att föröka sig. Grannen har fått ett skott och dottern Alexandra har ett på tillväxt hemma i Kolmården, men det kan ta 10, 15 år innan de ger frukt. Janos tar fram en kruka med ett skott som är cirka ett år. Det är ungefär 20 centimeter högt.
– Jag får vänta tålmodigt, så mina föräldrars träd är väldigt viktigt för oss. Det är en speciell privat länk i familjen mellan generationerna men också över kulturella och geografiska gränser, säger hon.
Innan jag åker frågar Janos mig hur många nötter jag tror att det växer på trädet. Jag har ingen aning.
– Jag tror att det är ett tusental, säger han.
– Du får räkna i höst när de faller ner, säger Krisztina till sin man och skrattar.