Det kom ett mejl till redaktionen med uppmaningen: ”Skriv gärna en artikel om glädjen över att vara mormor/farmor och förmånen av att få vara en del av deras liv.” Avsändare var Marie Ziedén och Annika Tärning, som tycker att deras bästa tid är nu.
– Det har alltid låtit lite tramsigt det där med ”livets efterrätt”. Men nu är man där själv och det är faktiskt så, säger Marie apropå att ha barnbarn.
Annika instämmer.
– När man är ung är det ju så mycket annat. Det ska vara si och det ska vara så. Det handlar mycket om hur man ska bo och om jobbet, samtidigt som du ska vara förälder. Nu kan man fokusera på det här, att vara mormor.
Vi träffas hemma hos Marie i Fyrby. Trädgården är en härlig tummelplats för de små, och treåriga Elin visar gärna sin lilla lekstuga. Hon och lillebror Joel är Maries barnbarn medan ettåriga Malte är ett av Annikas två.
Elin är den som pratar mest och hon ropar ofta på mormor när hon vill något.
– En del tycker att det låter så gammalt, det där att bli kallad mormor. Men det är det finaste ord jag vet, säger Marie.
– Mormor, ropar Elin som vill ha mera saft.
Varken Marie eller Annika känner sig gamla. Äldre förstås, men inte gamla just för att de har barnbarn. Kanske gick man förr in i en sorts äldreroll tidigare i livet.
Annika upplevde sin egen mormor som gammal.
– Men jag inser att hon var yngre än jag är nu.
– Och jag såg min mormor som en tant. Men hon var bara 44 när jag föddes, säger Marie.
I dag är föräldrar i genomsnitt äldre än förr, vilket gör att mor- och farföräldrarna många gånger hunnit bli pensionärer. Marie och Annika är med sina 54 år jämförelsevis unga i sammanhanget och fortfarande mitt uppe i arbetslivet.
Deras tid är alltså begränsad. Men den är också något av det värdefullaste man kan dela med sig av, menar de.
– Det bästa man kan ge sina barnbarn är sin tid. Det är inte presenterna de kommer att minnas utan vad man gjorde, säger Marie.
Hon är biståndshandläggare på Söderköpings kommun och tar gärna en sväng förbi barnbarnen på väg hem från jobbet.
Annika arbetar på Fiskeby Board.
– Jag jobbar skift och det passar jättebra för då är jag ledig långa perioder och då kan min son och dotter boka mig.
De båda vännerna har hållit ihop sedan de hamnade i samma fjärdeklass på Vilbergsskolan i mitten av sjuttiotalet. Barn fick de ungefär samtidigt och barnbarn också.
Vad är den största skillnaden mellan att ha barn och att ha barnbarn?– Det här är den bästa tiden. Nu har man mognat och är mera trygg i sig själv, svarar Marie.
– En annan sak är att som småbarnsförälder trodde man att tiden var oändlig på något sätt. Så var det ju inte, säger Annika apropå att åren skyndar fort förbi när barnen är små.
Marie:
– Man blir också mer ödmjuk med åren. I den här åldern har vi alla förlorat någon och man inser hur skört livet är och att man får vara tacksam för de stunder man får tillsammans.
Annika:
– Man värderar dem man har på ett annat sätt. Det blir så självklart att ta sig tid. ”Det går inte i dag för jag spelar golf” liksom, det skulle ju aldrig hända. Inte för att jag spelar golf men ändå, skrattar hon.
Båda är medvetna om att de har bättre förutsättningar än många andra. Mor- och farföräldrar kan av olika anledningar ha begränsad tillgång till sina barnbarn.
En sådan faktor kan vara att man bor långt ifrån varandra. Numera erbjuder den digitala tekniken en viss hjälp att hålla kontakten eftersom du kan se den du pratar med på en bildskärm. Men som att träffas i verkligheten kan det aldrig bli, menar Marie och Annika.
– Det hade också varit annorlunda om våra egna föräldrar varit äldre och sjukare. Då skulle säkert barnbarnen komma i kläm, tror Marie.
Är ert förhållningssätt till era barnbarn annorlunda jämfört med hur era egna mor- och farföräldrar förhöll sig till er?De funderar länge. Det var en svår fråga. Mycket är sig nog likt.
– En sak som upprepar sig är ju att man som mormor och farmor tillåter sig att ha sina egna regler, lite grann i alla fall, säger Annika. Som när mitt andra barnbarn Ella var hemma hos oss nyligen och ville ha en bulle till. Javisst, det är bara att ta. Det hade jag kanske inte sagt till mina egna barn när de var små.
Marie håller med.
– Nu är det ju mera: vill de ha två glassar så får de.
Elin ropar på mormor igen för nu vill hon ha en frukt. Det får hon.