I tältet utanför konstmuseet i Norrköping hjälper maken Henrik och barnen Filippa och Philip till att packa upp böcker inför dagens signering. ”Broder Jakob”, ”Pappas pojke” och de andra i den hårdkokta deckarserien kommer upp på hyllor och bokbord.
– Familjen är ofta med på såna här evenemang, mina barn har burit så mycket böcker genom åren, säger Emelie.
Det påminner om när hon själv var barn och hjälpte sina egenföretagande föräldrar med jobbet som grossister i musikbranschen. Emelie har satt prislappar på ett otal cd-skivor som skickats ut till matbutiker och bensinstationer.
När vi träffas är det augustifest i stan och mycket folk i rörelse; ett utmärkt tillfälle för Emelie att möta sina läsare. Och de är många numera. Böckerna går i miljonupplagor och har sålts i ett trettiotal länder.
Historierna utspelas i Norrköping där Emelie och familjen bodde innan de flyttade till hennes barndomsstad Motala för tre år sedan.
– När jag går omkring i Norrköping ser jag på stan med andra ögon än de flesta, skulle jag tro. Att leta platser där döda kroppar kan ligga är inte så vanligt. Det är ju ett ganska lustigt jobb man har egentligen, att döda folk på arbetstid.
Själv tycker hon inte att hon har en personlig dragning till det otäcka. Det är snarare så att deckargenren passar hennes sätt att skriva och bygga upp en berättelse.
– Egentligen är det själva skrivandet som jag gillar. Det har gått som en röd tråd i mitt liv.
Som barn skrev hon små berättelser och skickade in till Corren och Motala Tidning. Emelie slukade Kittyböcker och lånade friskt från mammas boktrave på nattduksbordet. Under gymnasietiden vann hon en dramatävling som Östgötateatern utlyst.
Just när hon var på väg till Sundsvall för att utbilda sig till journalist mötte hon Henrik. Nu har de varit ett par i 17 år och arbetat sida vid sida lika länge.
– Jag började i hans företag som höll på med event och reklam. Och nu är det han som jobbar åt mig, säger hon. Eller vi jobbar tillsammans som ett team och kompletterar varandra väldigt bra.
Han bodde i Nyköping, och när han utvidgade sin firma till Norrköping 2005 flyttade de till Stavsjö som ligger mittemellan.
När Emelie så småningom började längta efter att skriva något eget resulterade det i ett filmmanus som hon skickade till olika filmbolag. Men när hon läste att till och med regissören Peter Dalle hade svårt att få finansiering tänkte hon om.
– Jag började tänka bok i stället. Och den udda karaktären Jana tog form. Sen satt jag och skrev i hemlighet på kvällarna tills ”Märkta för livet” var klar.
Inga förlag nappade. De flesta svarade inte ens. Där hade väl de flesta författaraspiranter tappat modet men inte Emelie Schepp. Hon trodde benhårt på sin berättelse. Och hon hade värdefulla erfarenheter från sitt arbete med event.
– Jag visste hur viktigt det är att fånga upp kunden på plats. Att möta folk öga mot öga och det applicerade jag på böckerna. Jag lät trycka upp böckerna själv och tog med dem ut till butiker runt hela Sverige. Jag ställde upp mitt bokställ bredvid hyllorna med de stora deckarnamnen. Sen lämnade jag kvar bokstället och kom tillbaka senare och fyllde på.
Efter ett halvår ringde en agent som sett ”Märkta för livet” i en butik och ville ta den med till en internationell bokmässa. När den och följande två böcker sålts till tio länder vaknade de svenska förlagen. I dag finns det ett starkt sug efter Emelies böcker. Kommentarerna på hennes Facebookkonto vittnar om att läsarna kommer från många olika länder.
– Men det är inte många som ser mitt rätta jag där jag sitter hemma som en kuf i källaren med mjukisbrallor och kämpar med meningarna på datorn. Det krävs så oerhört mycket för att skriva en bok. Vilja framför allt.
Och rutiner, i alla fall för Emelie. När hon har skrivperiod följer hon ett strikt schema. Upp tidigt. Skriva. Kafferast. Skriva. Lunch. Skriva. Läsa igenom. Och så vidare. Varje dag.
– Jag är ingen spontan person. Men jag är gift med en spontan person och tur är väl det för annars skulle livet bli väldigt fyrkantigt, skrattar hon.
Nu har Emelie börjat arbetet med den sjätte boken i serien. Sommaren har ägnats åt att skriva synopsis, det vill säga en sammanfattning av handlingen. Nu börjar själva författandet.
– Jag kände mig alldeles ringrostig först. Det tog lång tid att komma igång. Men så häromdagen när jag satt och skrev kom jag på mig själv med att le. Då visste jag: nu är jag igång igen.