Josefine Bergman är hemma i Linköping igen efter mardrömsäventyret.
Drygt tre månader senare träffas vi vid Ågatan i Linköping.
– Det här känns som att vara på en helt annan planet, utbrister Josefine Bergman när vi går förbi uteserveringarna på Stora torget.
Vi slår oss ner inne på ett kafé. Josefine beställer en kopp med te. Men under vårt samtal rör hon inte koppen. Josefine är för uppe i varv för att ha tid att dricka när hon berättar om det som hände i Peru. Äventyret skulle vara en dröm som gick i uppfyllelse, men drömmen förvandlades till en mardröm när viruset covid-19 stängde ner allt.
Josefine flyttade till orten Yarinacocha i Amazonas i början av februari. Hon skulle volontärarbeta för ett interkulturellt universitet tillhörande de olika urbefolkningsgrupperna i Amazonas. Men samtidigt som hon flyttar in i sin lägenhet på campusområdet, sprider sig det nya coronaviruset över världen.
Den 15 mars inför Peru ett nationellt nödläge. Bland annat råder utegångsförbud mellan klockan 20 och 05. Landsgränserna stängs för kommersiell trafik och på gatorna börjar det patrullera poliser. Josefine tänker: "Här sitter jag ensam på andra sidan jorden och de har precis stängt ner hela landet. Vad fan gör jag?"
– Jag slogs av panik.
Under hela bilresan fick svenskarna poliseskort och på vägen kontrollerades de av militär och polis.
Efter beskedet tar hon kontakt med en man som hon bott hos tidigare. Hon får flytta in hos honom och hans mamma. Det räddar henne från att bli utan mat och internetuppkoppling.
Var du rädd för att dö?
– Nej, inte på det sättet, men, säger Josefine, är tyst några sekunder och fortsätter:
– Det var mer att desperat försöka hålla sig klar i huvudet, att inte tappa det. Den psykologiska stressen jag kände där – jag har aldrig varit så stressad och så pressad någonsin.
Josefine säger att det var stressen och paniken som fick henne att kämpa hårdare för att komma hem.
– Jag tog inte att Sverige satt passivt och lät mig vara kvar. Jag har aldrig skickat så många mejl på så kort tid.
Under tiden kommer hon i kontakt med andra strandsatta svenskar i Peru via Facebook.
Josefine Bergmans drömresa till orten Yarinacocha i Amazonas, förvandlades till en mardröm när Peru stängde ner landet.
Bland annat Dagens Nyheter uppmärksammar situationen för Josefine och svenskarna i Peru i en artikel den 25 mars. Dagen efter svarar Sveriges utrikesminister Ann Linde i en frågestund vid riksdagen.
– Nu planerar vi för att se hur vi kan hjälpa hem framför allt de i Peru, men det finns också andra länder där läget är så svårt så att UD måste gå in mer aktivt, sa hon till TT.
Efter beskedet om att ett SAS-plan ska evakuera svenskarna, måste Josefine hitta ett sätt att ta sig till flygplatsen i Lima. Det är en bilfärd på nästan 30 timmar. På vägen går motorn sönder men kan fixas.
Efter dagar av resande landar Josefine och de andra svenskarna på Arlanda den 7 april. Verkligheten hemma i Sverige och Linköping blev en chock.
– Att komma hem till den här andra planeten. Där vi kan sitta och prata just nu och jag kan gå till jobbet, säger Josefine och fortsätter:
– Det är en kontrast som är skitsvår att uppleva. Det är jättehärligt att vara här, men det blir så tydligt att så länge du har pengar så... Visst, du kommer inte klara dig från corona, men du kommer klara dig från allt det innebär när ett samhälle kollapsar.
Hur har du påverkats av allt?
– Innan det här hände reste jag konstant. Jag har varit i typ 22 länder och har aldrig haft någon rädsla för att vara ute på egen hand. Men att sätta sig på ett plan över haven känns väldigt långt borta just nu. Det är en stor sorg för mig.
Bilresan till Limas flygplats tog nästan 30 timmar. På vägen gav motorn upp, men kunde fixas.
När vi ses den 30 juni, så har Josefine hunnit börja utbilda sig till yogalärare och börjat sommarjobba på Brunneby musteri. Till hösten vill hon flytta till ett kollektiv uppe i Norrland. Behovet av äventyr har hon haft länge.
– Jag var en liten rebell, jag hoppade av gymnasiet och började äventyra.
Vad tänker dina föräldrar om ditt äventyrande?
– De har lärt sig att det inte spelar någon roll vad de säger. För jag gör vad jag vill ändå.
Hon beskriver sig själv som livfull, gränslös och drömmande. Hon är inte ovan att bli kallad galen av folk som känner henne.
– Oavsett hur galet det har varit i någon annans ögon, så har jag struntat i det och gjort min grej. Ibland går det dåligt, men jag har lärt mig så mycket.
Efter hemkomsten skrev Josefine Bergman i ett inlägg: "Jag är för evigt tacksam till alla som har bett och skickat mig välsignelser om att jag skulle överleva resan och komma hem säkert".