Sanna Skott har med råge fått sin beskärda del av sorg i livet. När hon var 14 år förolyckades hennes biologiska far i en trafikolycka där den unge föraren var berusad. 1997 miste hon plötsligt sin mamma, blott 52 år, i en hjärtinfarkt.
– Då tänkte jag att nu kan det inte bli värre. Men jag hade fel. Det kunde det.
2007 förlorade Sanna sin son Christoffer.
– Ingenting är värre än att förlora ett barn, absolut ingenting.
När Christoffer var fem år fick föräldrarna veta att han hade aspergers syndrom. Han klarade sig dock bra i livet, fick extrahjälp, hade fritidsintressen och kompisar.
– Det är en besynnerlig diagnos. Christoffer hade högsta betyg i matte, men kunde inte bädda en säng. Han saknade konsekvenstänk, vilket jag tror bidrog till det förfärliga som senare hände.
2007 bodde nu frånskilda Sanna med två av barnen i Norrköping och mellanpojken, Christoffer, bodde hos sin pappa i Helsingborg.
– Dagen före hans 18-årsdag, den 18 juni, ringde jag honom. Han var glad och lät som vanligt. Han skulle alldeles strax ta sitt körkort. Jag lovade ringa nästa dag igen.
Men det blev aldrig något födelsedagsfirande.
Strax före Christoffers 18-årsdag hade hans bästa vän, en klasskamrat sedan barnsben, tagit sitt liv. Kamraten hade varit både mobbad och misshandlad.
– Christoffer valde att plötsligt göra detsamma. Jag kan inte låta bli att fundera över om han på något vis trodde att han kunde återse sin vän genom att begå samma handling, men sedan återvända till det vanliga livet.
Kapellet där begravningsakten hölls var överfullt. 200 elever hade kommit, blomsterhavet var enormt och nästan alla fick stå utomhus.
Sorgen var bottenlös och Sanna helt ur slag. Kunde inte jobba eller fungera socialt. Tog hand om barnen, men var förutom det isolerad och apatisk.
Hon vet allt om den ensamhet som drabbar en när man befinner sig på botten. Om hur många i ens omgivning drar sig undan, eftersom de är rädda för att säga eller göra fel saker.
Föreningen Spes (Suicid prevention och efterlevandestöd) blev ett stort stöd. Lars Widén, kurator och leg psykoterapeut inom barntraumateamet på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, likaså. Till honom gick Sanna varje vecka i ett år.
– Han hjälpte många i samband med tsunamikatastrofen 2004 och fick mig att inse att jag måste gå vidare. På något sätt måste det gå, trots det tunga och grymma.
Sakta återvände hon till ett någorlunda normalt liv.
– Man är verkligen inte ensam i detta. Vi är så många, så många som gått igenom samma helvete, som drabbats av samma skuldkänslor och plågat oss med de eviga frågorna "fanns det några tecken jag inte såg?", "vad hade jag kunnat göra annorlunda?"
I hela sitt yrkesliv, 35 år, har Sanna arbetat inom vården som undersköterska. Hon har varit på olika slags boenden för gamla, på psykiatriska avdelningar och fungerat som personlig assistent.
2015, när Sanna var 53 år, kom nästa smäll. Hon drabbades av en massiv stroke, förlorade talförmågan och kunde inte gå. Proppen släppte efter intensiv medicinering av Varan, men det tog tre–fyra år innan Sanna helt var tillbaka. Nu fick hon se äldrevården från den andra sidan.
– Jag hade hemtjänst och började gå till ett närliggande äldreboende för att äta och träna varje dag. Så småningom arrangerade jag bingodagar, sommar- och höstfester på boendet.
Tillbaka på jobbet fick hon en dag nog. Nog av de usla förhållanden inom vården. Nog av att aldrig räcka till eller hinna prata med de gamla. Nog av den ständiga underbemanningen, den usla utrustningen. Allt.
– Jag orkade inte se de gamla lida mer. Orkade inte möta en enda chef till som prioriterar tvätt och städning högre än närhet och tröst.
På stående fot sade hon upp sig. Från en dag till en annan. "Från halvdöd till egen företagare", konstaterar hon med ett snett leende. 1 september öppnade hon sin begravningsbyrå Lugnet på Engelbrektsgatan i Linköping.
Har Christoffer någon del i detta?
– Ja, men det tror jag, absolut. Han är borta, men ändå ständigt närvarande. Jag har upplevt så mycket sorg och tycker att jag lärt mig att möta människor i, och hjälpa dem ur, deras förtvivlan. Det är vad jag vill viga mitt liv åt nu.
De många begravningskontakter hon själv haft i livet har påverkat beslutet.
– Jag vill vara den begravningsrådgivare jag själv hade velat möta. Varje avslut jag är delaktig i, ska vara som om det vore mina egna närmast älskade det handlade om.