Han bor vackert Stefan Hagdahl. Bara några minuter från ett hektiskt Tornby ligger han och hustruns hem. I ett hörn av trädgården står ett alldeles nybyggt växthus, men vad som växer därinne i sina krukor vet han inte så mycket om. Det är hustruns, säger han lite ursäktande.
Där trädgården slutar tar åkrarna vid. När vi hälsar på är veteåkern fortfarande grön, vid horisonten böljar den blommande gula rapsen. Östgötasångens första strof: ”Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt”, ger verkligen syn för sägen här.
Många Linköpingsbor känner igen Stefan Hagdahl. Det är inte första gången han är med i spalterna. Det antal gånger han har blivit citerad i pressen i frågor som rör allt från att det ryker i en trädrot, till fullt utvecklade stora bränder eller trafikolyckor, ja, de är nog oräkneliga.
På många sätt har han blivit lite av räddningstjänstens ansikte utåt i Linköping. Han har varit med och startat, eller deltagit i mycket av det som rör räddningstjänstens förebyggande arbete. Det har handlat om allt från uppsökande arbete på skolor, till att lära media hur arbetet på en räddningsstation eller en olycksplats fungerar.
Han pratar om Linköpingsmodellen som gick ut på att motverka skolbränder. Modellen spred sig ut i landet och han och hans kolleger inbjöds att föreläsa både på skolor och konferenser
– Det tyckte jag verkligen var jätteroligt. Att se att vi kunde göra skillnad.
Hans pensionering har inget med ålder att göra. Han fyller ”bara” 59 i början av juni. Att han får dra av sig uniformen nu kan han i stället tacka ett gammalt avtal för. Ett avtal som han och några kolleger kunde omförhandla för länge sedan.
För många är det en barndomsdröm att bli brandman. Så var det inte för Stefan. Han började sin yrkeskarriär som ”rörkrökare” och jobbade i den branschen i sju år. Sedan var det kompisar som lockade över honom till brandmannayrket och där blev han kvar.
De första sju åren i yrket var han ”rödvit”. Vilket innebar att hälften av tiden arbetade han på brandsidan och den andra på ambulansen.
– Världens bästa skola, säger han om de åren.
Han berättar om den gången när han och ambulanskollegan Bengan, skulle bistå ett tyskt par som åkt omkull på motorcykel. Föraren hade gjort sig illa i armen, inget allvarligt. Men vad skulle man göra med motorcykeln som var ny och fin?
Efter lite dividerande slutade det med att Stefan, som kört mycket motorcykel, fick med en något för liten hjälm på huvudknoppen och med en fladdrande nylonrock, köra in motorcykeln till sjukhuset. Bakom honom, i ambulansen, kom den skadade mc-föraren och i framsätet, tillsammans med Bengan, satt flickvännen. Denna något udda konstellation framkallade en hel del leenden när de väl kom fram till akuten.
De senaste åren har Stefan inte arbetat ute på fältet utan, som han säger, varit spindeln i nätet på stationen. Inre befäl kallas det också.
Att jobba i en bransch som så ofta innebär olyckor och katastrofer är inte alltid så lätt. Man får hitta sitt eget förhållningssätt, förklarar han. Allra svårast har det varit när det gäller barn som råkat illa ut, särskilt om det varit i åldrar hans barn var i.
– Men det som hänt, har hänt och sedan får man göra det bästa av det.
Men det finns hjälp, inom organisationen, att få för att bearbeta sina upplevelser. Inte minst kamratstödet är viktigt.
Efter många år inom räddningstjänst och ambulans har han fått sin beskärda del av olyckor och katastrofer. Men allt har inte varit ond, bråd död.
Han minns många bra saker och dråpliga händelser. Som den gången han och kollegerna åkte för att hjälpa vid en ladugårdsbrand, men kunde inte fatta varför inte kollegerna kopplat på en motorspruta med vatten. Det visade sig att de hade försökt, men motorsprutan hade hamnat i sjön.
Eller den gången Stefan dök vid en lastbil som hamnat i vattnet. Ideligen var det någon som slog honom på axeln och han fattade inte vad det var. Inte förrän han insåg att det var lastbilens vindrutetorkare som försökte göra sitt jobb trots att hela bilen låg under vatten.
Eller gången han fick exakt position för en misstänkt brand. Larmet handlade om rök över Ljungsbro. Han hade ingen bil att skicka. Så vad göra? Han kontaktade Saabtornet, de hade inget flyg uppe. Flygflottiljen i Malmslätt var tveksamma, men lovade att höra av sig.
En kort stund senare fick Stefan, prick på koordinaten, besked från Malmslätt. Det löd: Fairway, hål 14 Vreta klosters golfbana. Någon eldar.
– Jag satt som ett frågetecken men det visade sig att de haft en JAS över Vättern som tog en extrasväng över Ljungsbro och brände av ett flygfoto. Det var lite häftigt.
När man pratar räddningstjänsten kan man inte undgå att prata om Räddningstjänsten Östra Götaland. Räddningsförbundet som bildades för tio år sedan, då med bara Linköping och Norrköping i samarbete. I dag är nästan hela länet med. Men resan, från början fram till nu, har inte varit lätt om man får tro Stefan.
– Det var så stora skillnader mellan oss. Inte minst när det gällde ledningsstrukturen. Mycket skar sig från början, konstaterar han.
Trots att det är tio år sedan starten tycker han att man fortsätter att prova sig fram.
– Jag ska inte svärta ner detta, men att efter tio år inte riktigt hittat hur man ledningsmässigt ska jobba på stationerna, ja vad ska man säga. Nog borde man efter så lång tid ha hittat formerna för samarbete.
Är en gemensam organisation en dålig idé?
– Nej, det tycker jag inte. Men det krävs så mycket av en ledning när man blir en så stor organisation. Man kanske borde förändra ansökningssystemet när man ska hitta lämpliga personer för ledningsfunktioner, som ett exempel.
Hur det än blir med det, så är inte Stefan med på den resan. I stället börjar han en ny resa, som smed i den egna smedjan. Han har visserligen hållit på som hobbysmed i flera år och sålt sina saker på marknader och mässor. Men nu blir det smide för hela slanten, även om han hoppas på att hinna vara lite pensionär också.
Smedjan ligger i anslutning till gårdens ursprungliga torp, ett stenkast från boningshuset. Här finns allt en smed kan önska. Tänger och släggor i mängder, och en rejäl eldstad.
Från väggarna i smedjan blickar både Hjalmar Branting, James Dean och Mona Lisa ned på den nyblivne pensionären som nu har den angenäma uppgiften framför sig att försöka vänja sig vid att han nu är chef över sin egen tid.