Monica Ceder planerade inte alls att bosätta sig i Östergötland. Hon hade vuxit upp utanför Skurup i Skåne och utbildat sig till sjuksköterska i Lund. Där hade hon kanske blivit kvar om det inte varit för den där kursen i vävning i Svalöv.
– Där fanns ju lantbruksskolan också och där gick en pojke som jag fått syn på. Honom skulle jag bara ha. Det går inte, sa mina kompisar, han är upptagen. Men…
Nu sitter hon här på den östgötska slätten utanför Borghamn och har varit gift med pojken i fråga i 51 år. Christer är bondson och drev familjens lantbruk Hageby Östergård under många år medan Monica arbetade inom vården.
Paret kom hit 1970 och nu vid 72 års ålder har hon slutat sin långa tjänst som distriktssköterska.
Hennes första tjänst i Östergötland var på intensivvårdsavdelningen på Vadstena lasarett. Hon kan antagligen rabbla det i sömnen – året, månaden och dagen då hon 23 år gammal klev in på sin nya arbetsplats. Frågar man henne när det var svarar hon blixtsnabbt: 70-04-20.
– Det var chockartat. Jag kom från thoraxintensiven i Lund som var modern och tipptopp till något som påminde om en garderob. Intensiven i Vadstena var så liten med sina fyra platser. Det var väldigt konstigt för mig att hamna där.
Kanske det mest chockartade ändå var spåren efter gårdagens improviserade operation. Man hade haft så bråttom att operera en patient att ingreppet fått göras i korridoren. När Monica kom dit på sin första arbetsdag höll personalen fortfarande på att rengöra golv, väggar och tak från stänk.
Snart upptäckte hon att det fanns stora kulturella skillnader mellan sjukhusen i Vadstena och Lund. I personalmatsalen i Vadstena hade läkarna företräde och deras bord var försett med vit duk.
Där satte sig Monica.
– En kollega kom fram till mig senare och sa, du är ny va?
Sköterskorna skulle också niga för läkarna. Eller skulle och skulle, man gjorde det bara. Det var något som Monica inte var van vid.
Speciellt var det också med lasarettets olika avdelningsföreståndare.
– De var diakonissor som hade utbildats på Ersta Diakoni i Stockholm. De gick omkring i svart och påminde lite om nunnor.
Vadstena lasarett hade tagits i bruk 1909 och var beläget mellan Motalagatan och Parkgatan i det som nu brukar kallas företagshuset. Så småningom beslutade landstinget att den västra länsdelens sjukhus i stället skulle ligga i Motala som var större.
När Monica började i Vadstena 1970 förbereddes redan den stora flytten och hon kom endast att arbeta en månad där.
– När vi kom till det nya lasarettet i Motala fick de börja med att bygga om hissarna för vi kom inte in med sängarna. Men som helhet var det ett otroligt stort och modernt sjukhus.
Under 1970-talet arbetade hon en hel del nattetid och det var slitigt samtidigt som hon var förälder till två barn, även om svärmor ryckte in en hel del. Efter tio år på intensiven i Motala utbildade hon sig till distriktssköterska och kom till vårdcentralen i Ödeshög.
– På den tiden rökte folk fortfarande inomhus, även i sjukhuskorridorerna. Ja, till och med på barnavdelningen, minns Monica.
Under sina nära 40 år som distriktsköterska har hon ägnat sig mycket åt folkhälsoarbete, inte minst att informera om rökning, snusande och vikten av motion. Hon har pratat både med enskilda patienter och med ungdomar ute på skolor.
Hon återkommer flera gånger till det här med motion. Att det är nyckeln till en god hälsa.
– Och det är så enkelt. Du kan göra det helt själv. Man måste inte gå till ett gym, det gör inte jag. Jag tycker gym är dödstråkigt. Jag ligger på golvet och gör övningar, jag går, cyklar och spelar golf.
Redan den här eftermiddagen ska hon gå en runda på golfbanan med Christer. Hon kommer att få mera tid till sådant nu när hon blivit pensionär. Till slut, får man väl säga, eftersom hon hunnit bli 72.
Monica har trivts så bra på vårdcentralen i Ödeshög, både med medarbetare och patienter. Därför fortsatte hon arbeta trots att hon hade kunnat gå långt tidigare.
– Nu ska jag läsa mera böcker också. Jag tycker om att läsa om hur kvinnor har haft det förr. När jag växte upp satt männen och spelade kort och drack grogg medan kvinnorna satt i ett annat rum och stoppade strumpor. Om mamma ville ha ett par nya nylonstrumpor fick hon gå till pappa och be om pengar.
Monicas skånska är fortfarande tydlig. I början kunde den ställa till med missförstånd mellan henne och patienterna. Men det var länge sedan nu.