– Det här är inte ett jobb, det är en livsstil, konstaterar hon där hon sitter i en sliten plyschsoffa i föreningens lokaler i Mirum galleria.
Gigantiska tygblommor och upphängda paljettkläder avslöjar att Världens mammor delar lokaler med ett teatersällskap. Enligt Sira är det trevligt. Hon gillar samverkan, samtal och att göra saker tillsammans.
– Det är den enda vägen framåt. Att vi lyssnar till och lär av varandra.
Föreningen Världens mammor startade hon 2016 efter att Barnavårdscentralen slagit larm om att många mammor och barn, främst nyanlända, satt isolerade i sina hem. Hon bestämde sig för att erbjuda en träffpunkt där kvinnor, mammor och barn får prova på olika konstnärliga uttryck och samtidigt öva upp sin svenska och bygga nätverk. Föreningen startade i Motala, men finns nu på fem platser i länet, bland annat i Hageby i Norrköping och i Skäggetorp i Linköping.
– Om vi stärker mammorna i dessa områden stärker vi barnen, framtidstron och hela samhället.
Sira Jokinen Lisse är konstnär i grunden och hennes verk har alltid kretsat kring politiska teman som miljö och barns rättigheter. Hon har åkt runt och utbildat makthavare i konstens viktiga roll för att inkludera människor. På så sätt är Världens kvinnor en naturlig fortsättning och hennes förening har blivit en brygga mellan människor i utsatta områden och makthavare.
– Om politiker har dålig koll på konstens roll är det ingenting mot okunnigheten kring integration, säger hon.
Sira känner att föreningen har ett viktigt uppdrag att fylla, inte minst efter påskhelgens upplopp.
– Jag skräms av hur debatten har blivit, den är oerhört polariserad och snacket om att skjuta skarpt visar på en avhumanisering som oroar mig på riktigt.
Föreningen har bland annat kallat till möte i Skäggetorp för att öppna för kommunikation kring det som har hänt. Om man vill ha förändring och se till att detta inte upprepas måste vi prata med varandra och inte mot varandra, menar Sira Jokinen Lisse. Dessutom betonar hon värdet av att lugna och informera de boende.
– Av de som bor i dessa områden var det inte ens en procent som betedde sig illa, de andra är rädda, oroliga. De får höra rykten om att myndigheterna nu kommer att vilja ta deras barn och annat. Vi måste finnas där och förklara, annars blir det bara värre.
Sira Jokinen Lisse är född i Finland och kom till Sverige som tvååring när hennes föräldrar beslutade sig för att flytta till Motala och bli lärare åt de många Sverigefinländska barn som följt i arbetskraftsinvandringens spår. Året var 1970 och den härskande inställningen var att de finska barnen skulle prata enbart svenska för att integreras snabbare.
– Där satt barnen i skolbänken och förstod inte ett ord.
Sira växte upp med mindervärdeskomplex och en känsla av att inte riktigt höra till.
– Jag kände mig alltid lite mindre värd än de svenska barnen och den känslan har följt med mig, liksom känslan av identitetslöshet.
Att anpassa sig till det samhälle man kommer till är självklart menar Sira Jokinen Lisse, men att därmed avsäga sig sin egen kultur och sitt eget språk är en annan sak.
– Uppsåtet må ha varit gott, men det skapar enbart förvirring, osäkerhet och frustration. Du hör liksom inte hemma någonstans, säger hon.
Sira lämnade Motala för Spanien efter gymnasiet och därefter har hon bott på ett flertal ställen runtom i världen. Bland annat i Gambia, Grekland, Västafrika, Peru och USA. I USA träffade hon sin make och där föddes hennes son.
– Han har fyra hemspråk. Svenska, spanska, finska och engelska.
När sonen skulle börja skolan valde familjen dock att flytta till Sverige eftersom det kändes tryggare. I Brooklyn där de bodde då fanns mycket kriminalitet och droger. På skolorna visiterades eleverna innan de fick gå in. Då kändes Sverige tryggare.
Men tyvärr tycker Sira att Sverige har börjat gira i en oroväckande riktning, som liknar den hon en gång flyttade ifrån, där utsatta områden styrs efter egna lagar och regler.
Hennes förhoppning är dock att det ska gå att bryta mönstret och hon tänker arbeta för förändring. Föreningens nästa plan är att starta grupper för barn och unga för att skapa hopp om en ljusare framtid.
Trycker du aldrig på pausknappen?
– När jag behöver andrum reser jag iväg en stund. Sedan kör jag på igen, ända in i kaklet.