– Är det okej att jag tar fram min "talarpenna"?
Shahed plockar upp en orangefärgad stiftpenna ur handväskan. Det måste vara just den sorten. Går den sönder köper hon en likadan.
– Jag brukar hålla i den när jag har redovisningar i skolan, jag tänker bättre då.
Hon skrattar och lägger pennan på bordet – som en hemlig superkraft ligger den där.
Det är svårt att tro att den här målmedvetna 16-åringen en gång tyckte att det var obehagligt att tala offentligt. Men när hon gick ut sexan på Björnkärrsskolan i Ryd bad hon läraren om att få hålla ett avslutningstal. Inför elever, lärare och föräldrar – med darrande stämma – stod hon upp framför 300 åhörare, bara två år efter att hon kommit till Sverige.
Där och då vände allt.
Hon märkte att hon gillade när folk lyssnade till henne. I dag drömmer hon om att stå inför en fullsatt rättssal som advokat – precis som pappa Zafer. Men först ska hon bli kirurg ...
Shahed är uppvuxen i Idlib – en stad i nordvästra delen av Syrien, belägen mellan Aleppo i nordost och kuststaden Latakia i sydväst. Där fanns hela släkten och familjen Amoura hade en stor umgängeskrets. När kriget kom förändrades allt. Shahed var bara fem år när bombplanen flög över huset och hon fick springa ner i källaren för att ta skydd.
Pappa Zafer var emot regimen och fick gömma sig för att inte bli tillfångatagen, Shaheds farfar dog i en bombräd och hennes morbror sitter än i dag fängslad i hemlandet.
Zafer och mamma Rana – som är utbildad lärare – ville ge sina barn en bättre framtid och valde att lämna allt. Familjen flydde till Turkiet där de stannade i tre år, innan de fortsatte med gummibåt till Grekland och tog sig sedan fram till fots genom de kroatiska och ungerska skogarna. Under tiden i Turkiet fick de veta att deras hem i Idlib hade blivit sönderbombat.
– Så här i efterhand kan jag tänka på det som ett stort äventyr. Men egentligen var det hemskt. Vi levde under ett ständigt hot och jag var rädd hela tiden. Mina syskon var små och under flykten kunde vi gå åtta timmar i sträck.
För fem år sedan kom familjen med tåg till Sverige. De placerades bland andra flyktingar i en trång lägenhet på Glyttinge camping. Efter ett halvår i förberedelseklass började Shahed på Björkärrsskolan i Ryd.
Hur var det?
– Till en början hade jag svårt med integrationen och visste inte hur man skulle bete sig bland svenskar. Jag hade min arabiska hjärna och mina arabiska traditioner. Men min lärare guidade mig jättebra.
För samtidigt som kulturkrocken med "landet lagom" snarare blev en frontalkrock, innebar det också ett snabbspår in i samhället. Shahed fick svenska vänner och lärde sig språket rekordsnabbt.
– Sverige är fantastiskt. Jag kände mig så välkommen och här har jag friheten att göra vad jag vill. Man får gratis sjukvård och gratis utbildning.
Hon minns första gången hon blev kallad till tandläkaren.
– Oh my god, vilken lycka. I Syrien får man aldrig besöka tandläkaren om man inte har stora problem. Här bryr sig alla om en – alla.
När det var dags för sjuan började hon på Berzeliusskolan inne i stan. Shahed var den enda med arabiskt ursprung i sin klass och fick lära sig att anpassa sig efter de svenska sederna. Hon insåg att det är en bra egenskap att vara ärlig, men att man inte alltid ska säga vad man tänker. Hennes uppriktighet kunde ibland uppfattas som kritik.
Och hon har märkt en annan skillnad.
– Mina klasskompisar är mycket för att leva för stunden. Men jag har upplevt hemska saker i mitt liv. Jag satsar inte på att leva livet nu, utan jag satsar på min framtid. Jag pluggar hårt för att ha det bra sedan.
Favoritämnet i skolan är kemi. Hon gillar krångliga saker, som hon själv uttrycket det, molekyler och periodiska systemet. Inför skolavslutningen i nian hade Shahed som mål att få 330 poäng i slutbetyg. Hon fick 335 – av 340 möjliga.
– Jag blev jätteglad. Men jag är inte personen som säger "jag hoppas att jag kommer att få det här betyget", utan jag säger "jag kommer att få det här betyget". Jag har en plan och då följer jag den.
Och vad sa mamma och pappa där hemma?
– De började gråta. De sa att "det är därför vi kom till Sverige, för att få se dig så här lycklig".
Till hösten väntar gymnasiet och naturvetenskapsprogrammet.
Familjen Amoura är muslimer och Shahed bär slöja, precis som mamma Rana. Men hon berättar att det är hennes eget val.
– Jag har tänkt att jag ska ta av den flera gånger. Mamma och pappa har sagt att jag får göra som jag vill. De vill att vi ska göra det vi känner oss bekväma med. Men under åren på Berzan började jag känna att slöjan också är min styrka. Jag får jättemycket stöd av min slöja som presenterar min religion. Jag känner också att den representerar tjejer som är som jag är.
Hur är det att bära slöja i dagens Sverige?
– Jag får ofta blickar på bussen, men jag försöker att strunta i det. Tjejer utan slöja får också blickar, men för något annat de har på sig.
I framtiden drömmer Shahed om att bli advokat. Men precis som Zafer blev tvungen att ge upp sitt yrke när han kom till Sverige – i dag kör han lokalbuss – är Shahed rädd för att något liknande ska hända henne. Hon har därför bestämt sig för att först gå läkarlinjen och utbilda sig till kirurg.
– Jag blir inspirerad av mina föräldrar som båda har hög utbildning. I Sverige har man hur många möjligheter som helst, så det är bara att ta till vara på dem. Efter att jag har blivit läkare kommer jag att fortsätta plugga juridik, oavsett om det blir efter 40.
En annan dröm är att få se Zafer göra det han brinner för.
– När vi kom hit ville inte pappa leva på bidrag. Han kör buss för att få lön, men känner inte att han påverkar samhället. Är han hemma finns det alltid en annan busschaufför. Men är han advokat, en riktigt bra advokat, finns det ingen som kan ersätta honom.
Shahed berättar att hon har mejlat olika advokatbyråer och tillägger med ett leende:
– Pappa ska faktiskt på en intervju i sommar. Så vi hoppas ...
Hur har din bakgrund präglat dig?
– Väldigt, väldigt mycket. Men det är också därför jag har en framtidstro. Jag kommer att förändra mitt liv. Min mamma och pappa lämnade allt bakom sig ... för oss ... för vår utbildning. De levde inte sina bästa liv i Syrien. Jag vill göra dem stolta – nu är det min tur att visa att det finns ett bättre liv här.
Och här är Östergötland. Hon har inga planer på att flytta.
– Jag gillar Linköping jättemycket. Jag har flyttat tillräckligt i mitt liv och vill stanna här nu.