För de före detta lärarna på Blästadsskolan i Linköping kändes det naturligt att fortsätta träffas i skolan. De hade en redan inarbetad rutin att ses på torsdagskvällarna i slöjdsalen. Det var bara att köra på.
– Tanken från början var att lärarassistenterna på särskolan, som ofta var med eleverna i slöjdsalen, skulle få en egen kurs för att förstå vad eleverna gjorde. Det var läsåret 1992–1993, berättar Mats Jönsson, pensionerad slöjdlärare på skolan.
Den nuvarande träslöjdsläraren gav Mats tillåtelse att behålla en hylla med eget virke i det inre rummet. Varannan torsdagkväll mellan klockan 18 och 21 lyser det därför i fönstren på slöjdsalen.
Det lyser även i ögonen på de nio deltagarna. För det här tycker de är roligt, det kan ingen besökare ta miste på.
Ingalill Björkdahl är en av originaldeltagarna. Hon har tagit med sig sitt allra första slöjdalster, ett bokstöd. Man kan nästan se framför sig hur hon kommer hem till familjen och visar upp vad hon åstadkommit. Den som någon gång har fått en smörkniv i julklapp av sitt barn vet hur stolthet ser ut.
Nu har Ingalill avancerat. Hon har hittat en gammal planka som nästan ser ut som ett strandfynd. Av den tillverkar hon en väggljusstake som även inbegriper metallslöjd. Designen har hon själv stått för. Plankan har sågats till ett böjt hjärta. En tunn järnstång har hon bockat till och i änden snurrat en spiral att sätta stearinljuset i. Nu ska bara den krokiga stången fästas i plankan med ståltråd. Hon kallar på Mats för lite assistans.
– Det är en glädje att kunna använda händerna, säger hon och berättar att hon minns hur särskoleelevernas självförtroende växte för varje sak de tillverkade i syslöjden och tog med hem.
Och så luktar det så gott i salen av alla träslag som bearbetas. Och av kaffet som puttrar i bryggaren. För det är klart att man inte bara ska arbeta, det här är först och främst en social verksamhet. Kakor, hembakat bröd, hemgjord marmelad och muffins med bär, dukas fram på ett stort arbetsbord mellan hyvelbänkarna.
Vad pratar gamla lärare om när de träffas, tror ni? Jag fick bland annat veta att den absolut värsta årskursen att undervisa är ettorna. Inte ens Anki som var högstadielärare på grannen Ekholmsskolan får chans att säga emot. Förstaklassare är värstingarna.
Ulla Johansson har snickrat ett nyckelskåp som hon blev nöjd med. En hel rad svepaskar och svepfat står framdukade för beundran. Några deltagare håller på att tillverka fler sådana.
Gamla kollegor har förstås många gemensamma minnen att avhandla. I slöjdsalen är stämningen hög, både runt kaffebordet och vid arbetsbänkarna. Tills före detta vaktis Henry Nilsson sätter igång plan- och rikthyveln och därmed överröstar allt prat. Under magister Jönssons överinseende får de åldrade slöjdeleverna själva sköta maskinerna. Just hyvelmaskinen hör till de farligaste, ihop med bandsågen.
– Vi skulle inte klara något utan Mats, säger Birgitta som har tagit med sig några skedar som ska få nya skaft.
Bredvid henne på en pall sitter Eva som slipar på en annan pall som hon en gång snickrade. Den är hopfällbar och har med tiden mörknat. Den ska nu få ny trälyster. Det är ofta så att deltagarna tar med sig något hemifrån som behöver lagas, förnyas eller omskapas.
– Det här är jätteroligt, säger hon. Det spelar ingen roll hur trött man är när man kommer hit. När man går härifrån är man pigg igen.