Någon vinkar till mig genom fönstret till Gårdshuset när jag närmar mig byggnaden på Junkersgatan. Det är Nedeljko Malesevic, eller Neno, som nästan alla kallar honom. Han är en nyckelfigur här, rör sig hemvant i lokalerna och låter stolt när han visar upp de olika rummen och berättar om arbetet. Just här, i gamla riksbankens hus, har verksamheten hållit till i ungefär ett år, men själva Gårdshuset har funnits betydligt längre än så. 1997 startade allt, då i en lite annan form.
– Först fanns bara en cykelverkstad, berättar Neno.
Men sedan dess har verksamheten vuxit. Neno kom in i bilden 1999 och har varit med på nästan hela resan. Nu besöks Gårdshuset varje dag av runt 120 personer från olika länder. Målgruppen är kortutbildade språksvaga, de flesta mellan 30 och 50 år. Neno är enhetschef.
– Och så gör jag allt som ingen annan vill göra, säger han och skrattar. Ibland hoppar jag in och undervisar också.
Han visar mig runt i byggnaden. Bottenplanet rymmer klassrum, syateljé, kök och datasalar, i källaren finns en verkstad för reparation och hantverk. På väggarna sitter verktygen prydligt uppsatta med de svenska namnen under sig – här finns den unika möjligheten att lära sig språket praktiskt, inte bara teoretiskt.
– För alla passar inte SFI, säger Neno. En del här har försökt länge och många gånger, men misslyckats. Oftast är det kortutbildade som inte kan följa gruppens tempo och inte har studievana. Och hamnar man efter gruppen mår man ofta dåligt.
Han berättar att det inte heller bara handlar om språket.
– Många har en kunskapslucka att fylla - det är slöseri med tid att lära sig vad en sekund och en minut är för en person som inte kan klockan! I köket kan man få uppleva 50 minuters väntetid när något står i ugnen, man får erfarenheten.
Neno själv har läst både SFI och komvux och säger att det är annorlunda här.
– Vi är tillgängliga hela tiden, vi fikar tillsammans med deltagarna och så. Jag blir mycket störd här – men det är positivt.
Han älskar sitt jobb. Det märks.
– Det är den bästa känslan, när man väntar på måndagsmorgonen på att gå till jobbet. Jag älskar att jobba med människor, med dem som vill något med sitt liv och behöver stöd. Jag tror jag förstår för att jag har gått en liknande väg.
Just hans egen väg har en ovanlig huvudperson – schack. Enligt Neno räddade det honom och familjen. Han berättar om sin resa från hemlandet Bosnien, som drabbats av krig.
– Schackklubben skulle till Montenegro för att tävla, och man kunde inte lämna landet utan tillstånd från militära myndigheter. Spelarna skulle åka buss, men jag ville ta bil med mig för att ta med min fru och mina två små döttrar – jag hade inte sagt det till någon, men jag tänkte lämna landet. Jag var tvungen.
Genom ordföranden i schackklubben fick Neno ett tillstånd. Resan var 20 mil lång – som en “korridor” mellan två frontlinjer, berättar han, farlig att resa genom och till stor del bestående av dåliga vägar. Att komma fram till gränsen tog en hel dag.
– Hela vägen körde jag framför bussen. Jag hade sagt att jag skulle ta med mig schackgrejer, säger han och ler.
På så sätt lyckades alltså familjen fly kriget. Sedan följde några månader i Serbien i hopp om att det skulle sluta, men i stället såg de situationen bli värre och värre. Kursen ställdes in på Sverige och efter ett par månader kom familjen till Linköping.
– Det första jag tänkte var: finns det en schackklubb? Tack vare schack fick jag många vänner och språket kom snabbare.
Och en av dessa vänner hade skaffat en dator. Ett intresse väcktes hos Neno. Han läste SFI och andra kurser – och lärde sig data. 1999 ledde det till jobbet som Gårdshusets dataledare. Chefsrollen tog han över 2008. I år kan han se tillbaka på 20 år inom verksamheten.
– Jag är inte en person som vill byta jobb ofta, jag vill hellre bygga saker tillsammans med andra. Och så gillar jag att hjälpa människor.
Framtiden då? Neno säger att han fyller 64 om en månad.
– Kollegor har frågat om pension, men jag har inte hunnit fundera på det än! Men om jag har hälsan fortsätter jag nog åtminstone till 2021. Och som pensionär skulle jag ju kunna hjälpa till här om det behövs.
Jag tycker det låter som en bra plan. Om inte annat för att få lite mer tid till schack, det stora intresset, som sällan hinns med i Nenos fullspäckade dagar. Fast han verkar rätt nöjd ändå.