Sara Fransson fyller 94 år i början av februari. "Efter befrielsen ville jag bara leva, och det har jag gjort."
– Jag drömde om att bli skådespelare och att flytta till Amerika.
Om en vecka fyller Sara Leczycka Fransson 94 år. Det har gått 80 år sedan hon förlorade hela sin familj i Nazitysklands brutala massmord på över sex miljoner judar. Innan den tyska invasionen i september 1939 bodde hon tillsammans med sin familj i staden Lodz i Polen. På fritiden var hon med i en gymnastikgrupp med flickor som gjorde uppträdanden.
– Jag var så stolt när jag uppträdde på teater och mamma och pappa satt i publiken. Jag minns första gången som jag kom in i en loge och såg alla stora speglar. Det var helt fantastiskt.
Strax innan de tyska trupperna korsade den polska gränsen var Sara på ett scoutläger med sin fem år yngre lillasyster Masza. Lägret skulle avslutas med en dansuppvisning för Lodz borgmästare. Men borgmästaren kom aldrig. En ledare kom fram till de pirriga flickorna och berättade att Tyskland hade förklarat krig mot Polen.
– Vi fick dricka saft och äta bullar i stället. Sen fick vi åka hem. På spårvagnen såg vi mängder av människor i långa köer utanför affärerna.
Invasionen gick snabbt och snart var Lodz fyllt av tyska soldater.
– Jag minns att det var motorcyklar överallt och jag såg den polska armén med sina hästar som tagits till fånga. Jag förstod då att det här inte skulle bli bra.
Saras familj var judar. Precis som de hade hört berättas från grannlandet märkte de nu att de tyska soldaterna började förfölja och attackera den judiska befolkningen.
– Men vi blev lika rädda för polackerna. Många angav judar för tyskarna som slog och trakasserade oss.
Några dagar efter att Sara fyllt 13 år började soldaterna tvinga in hela den judiska befolkningen i ett getto som slöts med murar och taggtråd. 160 000 personer bodde nu i ett område där det tidigare hade bott 60 000.
– I regel bodde man 15 personer i en lägenhet med ett rum och kök.
Sara och hennes familj bodde där från mars 1940 till augusti 1944. Sara fick arbeta med att sy skor. De tyska soldaternas behandling blev allt råare.
– Vi hade väldigt lite mat. Folk dog som flugor. När någon dog lade man kroppen på gatan tills en bil kom och plockade upp den.
Gettot i Lodz 1944. Sara och hennes familj levde innanför murarna i fyra år innan de flyttades till Auschwitz.
Sommaren 1944 blev Saras pappa sjuk och dog.
– Jag satt med pappa när han dog. Han sa att kriget snart skulle ta slut och att det då skulle bli en bättre värld. Han sa att jag skulle ta hand om mamma och Masza.
Två veckor efteråt tvingades Sara och hennes mamma och syster in ett godståg med tusentals andra. Flera dagars ångestfylld skräckfärd tog dem till lägret Auschwitz.
Fångar anländer till Auschwitz i maj 1944, tre månader innan Sara och hennes familj kommer dit. Över en miljon människor mördades i lägret.
När tågdörrarna öppnades möttes de av bländande solljus och ljudet av skällande hundar och skrik. En vakt tog Saras väska. Men hon hade stoppat några foton innanför sin klänning. En vakt fick syn på dem och frågade vad det var.
– Jag svarade att det var min mamma och pappa. Han sa att de såg jättefina ut. Sen rev han isär fotona och kastade dem i ansiktet på mig.
Fångarna ställdes upp i ett led framför en tysk vakt med en pistol och piska i handen. Han tittade på personerna framför sig och pekade åt vilket håll de skulle gå. Höger. Vänster. De i ledet hade hört talas om sorteringen. De visste vad de olika hållen betydde. När Saras familj kom fram skildes lillasystern Masza från mamman och Sara.
– Masza började gråta och sa till mamma "du lämnar mig väl inte?" Då gick mamma med Masza.
Mamman bar på en bit bröd. Hon gav den till Sara och sa "du kommer få större användning av det". I ett utbrott av raseri kastade Sara brödet på den tyska vakten.
– Jag var säker på att han skulle skjuta mig. Jag var beredd på det. Det gjorde mig ingenting. Han slog mig med piskan så att jag föll till marken.
En annan vakt gick fram och klappade henne på kinden.
– Jag glömmer aldrig hans händer. Hans händer var så lena. Han hade väl aldrig gjort något i sitt liv. Och sen sa han: "Om du inte slutar gråta så skjuter vi alla människor här, vill du ha det på ditt samvete?" Vad gör man då? Man reser sig och går.
Hon såg sin syster och mamma på avstånd när de fördes bort. De vinkade till henne. Sen föstes de in i gaskammaren.
Sara togs till en barack. Hon fick klä av sig naken och en vakt rakade av henne håret. Hon hade valts ut att arbeta. Det fanns ingen tid att sörja.
– Jag grät. Men jag var ju inte ensam. Det var ingen som tog hänsyn till det. Alla hade det likadant, alla hade förlorat någon.
Efter två veckor i Auschwitz samlade vakterna ihop Sara och flera av de andra fångarna. De skulle därifrån.
– Vi frågade kvinnan som hade uppsikt över oss var vi skulle ta vägen. "Nu ska ni genom skorstenen", sa hon.
Och så var det också tänkt att det skulle bli. Men i sista stund fick vakterna order om att 200 flickor behövdes till lägret Gross-Rosen. Sara sattes åter på ett godståg. I månader fick hon slita med knappt någon mat.
Sara har berättat sin historia flera gånger och hon har medverkat i flera böcker om Förintelsen.
Under vintern 1945 avancerade den sovjetiska armén över Europa från öst. 1 februari valde tyskarna att evakuera Gross Rosen. En del fångar sattes på godståg till andra läger. Andra tvingades ut på det som kom alla kallas "dödsmarscher". En av dem var Sara.
– Vi var 1 500 flickor som gick till fots i sex veckor. Mitt i vintern. Vi gick tre-fyra mil om dagen.
Bara två vakter gick med de 1 500 fångarna. En av dem var en man som flickorna kallade för "Pappa". De tyckte om honom. Den andra vakten var en ung man i 25-årsåldern.
– Någon jävligare människa än honom fanns inte. Han var så elak att det inte var klokt. Speciellt mot unga flickor.
Vid ett tillfälle planerade Sara och några andra att fly. När gruppen började gå dröjde de sig kvar. Men de var omringade av skog och de visste inte var de var.
– Det hade varit lika med döden att gå ut i skogen mitt i vintern. Vi skyndade ikapp de andra. Den unga vakten väntade med vapnet riktat mot oss. Jag sa att vi dröjt kvar för att flickorna hade ont i magen. Han sa att nästa gång så skjuter han oss. Så vi försökte inte något sådant igen.
När Saras skor gick sönder hade hon bara blöta trasor att vira runt fötterna. Hon visste att hon riskerade att dö. Kunde man inte fortsätta gå sköts man ihjäl. Hon bad de andra flickorna att be "Pappa" om nya skor.
– Jag ville att han skulle skjuta mig. Jag ville att han skulle göra det. Inte den andra.
"Pappa" gav henne ett par lackskor i herrstorlek. De andra flickorna skämtade och sa att nu kunde de gå på dans.
När Sara kom till Sverige vägde hon drygt 25 kilo. "Det första vi önskade oss efter befrielsen var knivar. Så vi kunde skära brödet och slapp äta det med händerna."
De som överlevde marschen lastades in på ett godståg som tog dem till lägret Bergen-Belsen. Sara trängdes in i en barack med 500 andra.
– Vi satt med hopkrupna ben för att få plats. Många var väldigt sjuka. Det var fruktansvärt.
När någon i lägret dog var det de andra fångarnas uppgift att flytta på kropparna till stora gropar som de hade grävt.
– Man kunde inte reflektera över mängden döda människor. I Bergen-Belsen låg det stora högar med döda människor. Till slut blev döden och hemskheterna ingen överraskning längre.
I lägret träffade hon tre flickor som var syskon. De berättade för Sara att de hade förlorat sin fjärde syster och undrade om hon ville bli deras nya syster.
– De var väldigt snälla och vi höll ihop inne i lägret.
Den sista natten i lägret lade sig de fyra flickorna tätt intill varandra. När Sara vaknade hade flickorna som låg på varsin sida om henne dött.
– Jag fick en sådan chock. Jag kröp därifrån på alla fyra i ren panik.
Brittiska soldater anländer till Bergen-Belsen 1945 och befriar fångarna.
I april 1945 befriade brittiska soldater lägret Bergen-Belsen. Då hade 55 000 människor dött i lägret. 14 000 till skulle dö på sjukhus kort därefter. Elva personer som arbetat i lägret dömdes till döden.
– När soldaterna kom tittade vi på varandra. Kriget var slut. Men det fanns ingen glädje. Det var alldeles för sent.
Sara säger att hon inte klarar av att hata personerna som låg bakom förintelsen.
– Att vara hatisk går inte. Då mår man bara dåligt. Man vinner ingenting på att vilja hämnas. Då blir man likadan som dem.
Två dagar efter att lägret hade befriats lades Sara in på sjukhus. Hon låg medvetslös i över en vecka. Hon var kraftigt undernärd och hade drabbats av tyfus. Många fångar, som hade överlevt år av tortyr och svält, dog när de började äta mat igen. Deras kroppar klarade inte av det.
– Vi fick äta en tesked med mat fem gånger om dagen. Det var ju ingenting. Men det var för att vi skulle överleva.
Efter tre månader på sjukhuset kom en delegation från svenska Röda korset för att erbjuda dem att följa med till Sverige. Sara hade då bestämt sig för att hon inte ville återvända till Polen.
– Jag sa till de andra flickorna att i Sverige skulle vi få äta hur mycket vi ville. Nu åker vi dit!
Sara bor i dag i en lägenhet i Johannelund i Linköping. Hennes största glädje i livet är hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
I hamnen i Malmö stod människor med flaggor och välkomnade flyktingarna. Efter flera olika stopp på karantänsboenden i Småland kom hon till slut till Mjölby där hon slog sig ned. Hon fick ett jobb på en skofabrik och blev kär i en man på jobbet som hon gifte sig med. De fick tre barn och 1963 flyttade hon till Linköping där hon jobbade på lasarettet.
Hon blev aldrig skådespelare men hon skulle i alla fall komma till Amerika flera gånger. Under åren har hon flera gånger berättat sin historia för att hålla minnet av Förintelsen vid liv.
27 februari är Förintelsens minnesdag. Sara brukar åka till Raoul Wallenbergs plats och tända ljus. Men i år tror hon inte att hon kommer att komma ut på minnesdagen.
Hon tänker ofta på sin mamma och sin syster.
– Jag tänker på dem nästan varje natt. Ibland gråter jag och jag brukar prata med dem då och då. När jag vaknar önskar jag att jag ska somna om och drömma om dem igen.