Måltavlan står 25 meter bort. Andas djupt och fokusera. Krama avtryckaren och skottet brinner av. Så gör du om det 59 gånger till. Det gjorde Ingegerd Karlsson på Svenska mästerskapen 1968. Då blev hon mästarinna i grovpistol, numera sportpistol, med sina 556 poäng.
Men det började 1929 i Björsäter, mellan Linköping och Åtvidaberg. Där föddes Ingegärd och gick i skolan till årskurs sex. Då var hon tretton år och skulle konfirmera sig. Men för att "gå och läsa" skulle man vara 14 år.
Moster Viola hade lösningen, hon hade bondgård i Björsäter och behövde en lillpiga, det passade Ingegärd bra. Konfirmationen klarades av året efter och ett jobb dök upp. Det var som hembiträde i Björsäters kvarn, hos en rar familj med sex barn.
– Jag bodde i kvarnen. Då hämtade vi mjölk hos en liten bonde utanför byn och på vägen dit bodde Inge. Vi hade gått i samma skola. Han var söt. Men jag kände mig ful för mitt röda hårs skull, det var inte fint. Han tyckte om mig ändå och det gör han visst nu också fast jag inte är rödhårig längre, säger Ingegerd Karlsson.
Hembiträdestjänsterna avlöste varandra och en utbildning i Gamleby kom till. Men Inge bestod.
– Jag var 23 år när vi gifte oss 1952. Vi fick tag på en lägenhet med järnspis och kakelugn. Den hade två rum och kök och låg i Solvik, cirka 5 kilometer utanför Björsäter. Då slutade jag som hembiträde i byn och ett och halvt år senare föddes vår dotter.
Familjen flyttade till Linköping. Inge jobbade på sitt håll och Ingegärd körde brödbil.
– Första veckan med högertrafik, september 1967, skulle jag ut till Saab med tårtor och det var bråttom. Då blev jag för första och enda gången stoppad för fortkörning. Det var förargligt. Det kostade 50 kronor i böter, fast det fick jag tillbaka i lönekuvertet sen.
Bilkörandet blev ett intresse och i Linköping fanns Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund som är en militär frivilligorganisation.
– Bilkåren hade skyttetävlingar. Jag passade bra för att skjuta och tävla och vi hade bra instruktörer som uppmuntrade oss tjejer. Jämställdheten har det annars varit si och så med genom åren men sexuella trakasserier har jag aldrig råkat ut för. Man ska inte peta på mig i onödan och det har knappt hänt.
Ingegärds skytte tog henne till landslaget och 1969 vann hon, i Paris, EM-silver i lag och en individuell tredjeplats. Hennes meriter räckte till Stora skyttars märke 1971 ihop med OS-guldmedaljören Ragnar Skanåker.
Bilkörandet fortsatte. Ingegärd körde omkring i länet och sålde sill och soppor. Det var inte så kul i längden. Då gick hon istället en sjukvårdsbiträdeskurs.
– Jag fick gå på prov någon natt på Valla sjukhem, där var man ensam personal på avdelningens kvällsskift. Det fanns visserligen en sjuksköterska också, men hon hade flera andra avdelningar. Det var lite otäckt med så lite utbildning.
Ingegärd blev dock godkänd och fick en tjänst på stora sjukhuset, det var planerat att bli ett halvår.
– En flicka hade slutat på intensivvårdsavdelningen. Det var en sjuksköterska som bestämde där, hon trodde på mig hela vägen. Så jag fick en kortkurs några dagar på maskinerna man skulle klara av. Trots att jag var biträde blev jag kvar där i nitton år, då gick jag i pension.
Ingegärd funderar mycket på hur samhället ser ut idag. Det digitala är svårt att ta åt sig med den enorma mängden information. Hon tänker också på hur det ska gå för alla stillasittande människor i framtiden?