En vanlig dag
08.00
Solen glimmar i fönsterglasen på stadshuset i Linköping – den pampiga byggnaden bredvid domkyrkan som var läroverk fram till 1915. Nu rymmer den stadens förtroendevalda och ett gäng administrativ personal.
Mikael Sanfridson, vice ordförande för äldrenämnden och kommunalråd i opposition, är på plats. Han går raka vägen till sitt rum i källaren, hälsar snabbt på någon kollega. Det gäller att skynda sig, timmen mellan 08 och 09 är den som gäller för administration – läsa igenom förslag, förbereda möten, boka arbetsplatsbesök. Just nu planerar han för ett nattpass på äldreboende.
Hur ofta gör du arbetsplatsbesök?
– Jag försöker planera in något varje eller varannan vecka. Jag deltog till exempel i ett halvt pass med hemtjänsten på ett boende. Det ger inblick i hur förutsättningarna ser ut för en undersköterska, hur stressigt det kan vara. Ofta är jag ute och deltar i till exempel en aktivitet på ett serviceboende. Det är kul när man får kavla upp ärmarna lite grann, skära upp tårta och så håller man någon politisk diskussion.
Det är rätt mörkt på källarplanet. När Socialdemokraterna har majoritet sitter de på markplan. I schemat lyser det däremot rött, gult, grönt – fullspäckat med möten de närmaste veckorna, kommunfullmäktige, sammanträden med äldrenämnd, kommunalrådsträffar. Två kvällar i veckan går också åt. Större delen av tiden är Mikael Sanfridson inte här, oftast är han på språng.
10.00
Efter en snabb avstämning med kommunsekreteraren är det dags för möte med PRO. Det är inte många steg från stadshuset till Fontänhuset vid gamla brandstationen.
– Tjena Sacke, ropar någon vid ingången.
– Tjena Roffan!
– Vi är härinne i dag.
Ett tjugotal PRO-medlemmar har samlats i konferensrummet. Mikael Sanfridson tar plats längst fram, men får flytta runt så alla hör – tekniken strular och hörselslingorna kompenserar inte perfekt. Två teman ska avhandlas: budgeten och färdtjänsten – stämmer det som siffrorna säger: att fler får avslag trots behov?
Mikael Sanfridson börjar med en sammanfattning – PRO vill prioritera fler anställda inom äldreomsorgen, träffpunkter, arbetsterapeuter, friskvård … Frågorna är många och landar snabbt i finansiering:
– Stämmer det, som jag fått höra, säger någon, att det är upp till varje äldreboende att söka extra resurser, att det finns resurser att söka om man bara gör det?
– Både ja och nej, svarar Mikael Sanfridson. Det som stämmer är att det är upp till varje boende att söka extra resurser. Det som inte stämmer är att det finns resurser. Inga nya pengar har tillförts, det har inte skett några politiska satsningar på äldrenämnden på flera år, anser han.
– Hur ser äldreomsorgens resurser ut, jämfört med i andra, med Linköping jämförbara kommuner? frågar någon annan.
– Äldrevården är underfinansierad, menar Mikael Sanfridson. Siffror diskuteras. Kaffe och frallor skickas runt, samtalet fortsätter:
– En bekant till mig sökte färdtjänst för två år sedan och fick det beviljat, nu sökte hon igen med exakt samma kriterier, men fick avslag, varför det?
Fler stämmer in med exempel. Har kraven ökat för färdtjänst? Vilka är kriterierna? Mikael Sanfridson lovar att ta frågan vidare. Inläggen duggar tätt – trygghet i kommunen, billigare hyresrätter, elsparkcyklar som synskadade snubblar över, Mikael Sanfridson hänvisar till sakkunniga, lämnar kontaktuppgifter, verkar vara Bengt och Gun med deltagarna.
Kan du alla namn? frågar jag när vi går därifrån.
– Nej då, verkligen inte, men jag försöker minnas så mycket jag kan.
Var det här ett typiskt möte?
– Ja, det tycker jag. Det här är ett möte som ger energi. Det jag tycker är allra roligast med mitt uppdrag är när man får vara ute och träffa människor, försöka förstå och omsätta vardagsbekymmer till politiska förslag. Men jag blir också ledsen som i dag när jag hör att någon har sökt färdtjänst och fått avslag, trots samma behov.
Frågan ekar i källaren på Stadshuset. Mikael slår sig ner på Mari Hultgrens rum, vice ordförande för samhällsbyggnadsnämnden (S).
– Vi hörde på mötet om en som fått avslag på sin färdtjänst, trots att de angett samma behov som för två år sedan, berättar Mikael Sanfridson.
Det blir ofta mellansnack mellan kommunalråden här nere. Här får man också ur sig en del frustration, som när förslaget om utförsäljning av hemvården gick igenom. Men hur är det egentligen att träffa sina meningsmotståndare i vardagen?
– Den frågan får jag ofta. Jag skulle säga att alla är måna om att hålla en god ton. Motsättningarna blåses upp i media. På lokalplanet behöver vi samarbeta. Det är väl som på vilken arbetsplats som helst.
13.00
Han har hoppat över lunchen. Nu är Mikael Sanfridson och Mari Hultgren på väg tillbaka, samma väg, till gamla brandstationen och möte med Funktionsrätt, ett samarbetsorgan för handikappföreningar.
De pratar om vad de skulle göra om de inte hade sina uppdrag. Mikael Sanfridson skulle gå tillbaka till tjänsten på ABF, även om det inte skulle vara fel att köra några ungar i skolbuss igen.
Ett mindre rum, två representanter, nya kommunmuggar, nytt kaffe. Samma fråga – märker ni att avslagen ökar på ansökningar om färdtjänst? Tongångarna är högre här. Avslag? Ja, det händer hela tiden. Och funktionshindrade kan inte alltid läsa och förstå hur de ska överklaga.
– Politikerna måste höra funktionshindrade själva, det är först då de förstår, säger Efat Saiday, kommunikatör för Funktionsrätt.
Det smids planer – en medlem ska hålla ett anförande om sina problem, representanter från varje parti ska bjudas in. Datum spikas.
Mari Hultgren klappar Mikael Sanfridson på axeln när de går. Domkyrkan slår, klockan närmar sig två. I Stadshuset börjar strax eftermiddagens tvåtimmarsmöten med Kommunal, där lämnar vi dem.
Fotnot. "En vanlig dag" är en artikelserie med nedslag på olika arbetsplatser.