Det är bara fem minuter långt men ses av 350 000 tittare på SVT varje lördag – möjligtvis med viss extraskjuts för att det ligger före sporten.
Det är alltså helgmålsringningen vi pratar om.
Präst och producent Johannes Söderberg från Linköping tror att detta lilla program slår an något visst i folksjälen.
– Det finns en klang i den där klockan som jag tror slår an någon slags minne ifrån en annan tid, samtidigt som det är en signal att nu varvar man ner, nu är det helg. Jag får mycket positiva kommentarer om det här programmet. Det var någon som sa att ”på lördagen då tänder jag ett ljus, häller upp en grogg och sen slår jag på helgmålsringningen”.
Johannes Söderberg har jobbat som producent för helgmålsringning och gudstjänster på SVT sedan 90-talet, heltid sedan år 2000. Uppvuxen i Örebro beskriver han sig som ”fallfrukt rakt ner” från pappa, präst som också jobbade med tv-produktioner för kyrkan och SVT. När det var dags för prästvigning -91 valde Johannes Söderberg att skjuta på den ett år för att köra taxi och testa tv-jobb. Efter några år i Stockholm och Uppsala blev det flytt till Linköping med hustrun Helena när produktionsbolaget skulle samma väg.
Efter fem år som präst bland annat i Berga församling, började han varva sina uppdrag.
– Det är de två t:na, teologi och television, de gifter sig ganska bra ihop. Präst och producent är en annan bra allitteration, vitsar Johannes.
Gudstjänster har sänts på SVT sedan 1987. På ett år besöks cirka 15 församlingar runt om i Sverige, produktionsbolaget åker ut med sin tv-buss med ett tiotal personer.
– Vi lägger oss aldrig i innehållet utan vill fånga traditionernas särart. Uppdraget är inte att omvända folk, uppdraget är att låta tittaren titta in i olika rum. Det är jättekul att spegla religionen, det mångkulturella och mångfalden som finns i samhället.
Vad känner du för jobbet?
– Åh det är så tacksamt. Folk är lite nervösa förstås när man kommer men också så glada. Det här kan ju vara det största som har hänt i församlingen på åratal.
Även om Johannes Söderberg mest får tacksamma kommentarer så händer det att synliggörandet av religionen provocerar. Inte minst sändningar från moskéer och synagogor.
– Man kan få kommentaren att ”vi är ju inte muslimer i Sverige”. Men den muslimska minoriteten har ungefär 400 000 anhängare i Sverige. Mångfaldsperspektivet är oerhört viktigt för ett demokratiskt samhälle.
Just den här dagen ska Johannes och Helena Söderberg fira 33-årig bröllopsdag. ”Min underbara fru” kallar han henne: ”hon är jordnära, realist, håller ner mig på jorden.”
Behövs det?
– Ja, hon lugnar ner mig när jag går i spinn och vill lite för mycket. Vi kompletterar varandra. Och skrattar åt samma saker.
Hur skulle hon beskriva dig?
– Jag skulle väl gissa att hon skulle säga att jag är utåtriktad, gillar att prata med folk, har ett visst driv. Jag får för mig saker och så genomför jag dem. Jag tror att det är någon slags skaparglädje som jag har.
Men det har funnits perioder då glädjen tagit slut.
– Jag har närmat mig utmattningsdepression några gånger. Senast för två år sedan, så är det nog när man har ett väldigt roligt jobb, man blir lite fartblind. Det är en millimeterskillnad mellan att tycka att det är vansinnigt roligt och att det tar slut… och bara blir plikt. Då får man stanna upp och ta hjälp. För två år sedan gick det så långt att vi fick ställa in en inspelning.
Hur gör du för att återhämta dig?
– Då tar jag båten och åker ut på sjön med en kopp kaffe och guppar runt. Ja, och så kör jag mycket tåg, säger han och skrattar.
Modelljärnväg, Märklintåg. En kärlekshistoria sedan det första loket i presentpapper på fyraårsdagen. Nu har han tre gånger fyra kvadratmeter tågbana i ett eget rum.
Är det någon skillnad på när du kör nu, jämfört med när du var fyra?
– Det är såklart mycket mer avancerat nu, men det är nog samma grundglädje, att det rör på sig, samspelar och inte krockar. Det är ungefär samma känsla som att sitta i direktsändning med sex–sju kameror, att få 16 tåg att gå samtidigt. Det är estetik, logistik, teknik.
Att hitta tillbaka till glädjen är nyckeln till återhämtning, det är något han tänkt mycket på. Att fylla 60 är inte så dumt:
– Jag behöver liksom inte bevisa mitt värde, det finns en befrielse i det vid 60, att man inte behöver bli bättre och bättre utan det kan få plana ut.