Angelica Hagenbäck fick diagnosen cystisk fibros när hon var 1,5 år. En ärftlig sjukdom som leder till onormalt hög slembildning i andningsvägarna och upprepade infektioner i lungorna.
– Jag orkade inte lika mycket som mina kompisar, men tycker ändå att min uppväxt var ganska normal, säger Angelica. Jag visste inte om något annat sätt att må.
I slutet av gymnasiet fick Angelica proppar i de redan funktionsnedsatta lungorna och efter det blev hon aldrig riktigt bra.
I slutet av 2014, när Angelica snart skulle fylla 22 år, tog livet en akut och mycket dramatisk vändning. Hennes lungor hade nu endast 15 procent av sin kapacitet kvar. Hon var så sjuk att läkarna på Universitetssjukhuset i Linköping beslutade att söva henne och koppla henne till en respirator. En nedsövning som kom att vara i tre veckor.
– Allt jag minns från den tiden är att jag hallucinerade om nya lungor och i drömmen fajtades med andra personer för att få ett par. Jag var helt slut.
Angelicas gudmor, faster och mycket nära vän, Frida Kindeland, minns desto mer.
– Hennes lungor var utom räddning fick vi veta. Nu behövdes en dubbelsidig lungtransplantation. Eftersom även övriga organ tog stryk kopplades Angelica till en ECMO-maskin, som transporterade ut hennes blod och syresatte det utanför kroppen i stället.
Läget var kritiskt. Angelica flögs till Lund och sattes på den akuta donationslistan, som frångår den inhemska väntelistan och även går ut i hela Europa. Familjen slets mellan hopp och förtvivlan.
Det såg illa ut. Mycket illa.
– Det var helt surrealistiskt att nästan gå och ”önska” livet ur någon okänd människa för att vi skulle få behålla vår älskade Angelica, säger Frida och ser med öm blick på sin guddotter.
Angelica har Akela i sin famn och stryker oupphörligt valpens lilla huvud. Tårarna börjar rinna utefter Angelicas kinder.
– Det är alltid lika jobbigt att höra de här sakerna, säger hon.
Det gick så långt att Frida började fundera över vad som skulle spelas på begravningen. Som Darins ”Why does it rain”. Och Kents ”Utan dina andetag”.
Den 27 januari fick Frida ett telefonsamtal från sin bror. Man hade hittat lungor någonstans i Europa och om bara vädret var klart över Danmark skulle de flygas in.
Transplantationen tog många timmar och var svår. Angelica blödde kraftigt och när läkarna efter några dagar försökte väcka henne ur den djupa narkosen blev hennes kropp så stressad att hon återigen sövdes. Frida minns:
– Samtidigt som jag var oändligt lycklig över att Angelica nu skulle få en andra chans gick många tankar till de okända människor som i samma veva förlorat en anhörig.
För att Angelica skulle känna trygghet fick släkten uppmaningen att prata mycket med henne och spela hennes älsklingsmusik. Som Darin.
Angelica minns hur hon vaknade och hörde sin mammas röst säga samma sak om igen: Du har fått nya lungor, gumman. Allt har gått bra, det är lugnt. Du har fått nya lungor, gumman . . .
– Jag hade tusen frågor, men kunde inte ställa dem. Under operationen hade jag drabbats av en stroke. Nu var jag halvsidesförlamad, hade nedsatt känsel i höger sida och svårt att tala.
Sakta, sakta blev Angelica bättre. Under ett år åkte hon regelbundet till Lund för att vidga luftrören och i dag går hon på kontroller på lungmedicin två dagar i veckan. Syrgastuben står alltid beredd i hallen.
Angelica mår bättre än för fem år sedan, men hon är inte frisk.
– Jag har 50 procents kapacitet i lungorna nu. Ingen vet något om prognosen framöver. De har förberett mig på att det kan bli en retransplantation. Så jag har det i baktanke, men fokuserar på att träna, inhalera dagligen, bli starkare och tänka positivt. Målet är att kunna ha något slags jobb framöver.
I januari var det fem år sedan transplantationen. Angelica firar alltid årsdagen.
– Jag brukar säga att jag har två födelsedagar. Den ena dagen då jag föddes och den andra dagen då min kropp fick en annan människas lungor. Den dagen tänker jag extra mycket på den okända människa som räddade mitt liv.
– Av alla svenskar som köar för nya organ dör en i veckan. Det kunde lika gärna ha varit jag.
Nu är det Fridas tur att bli rörd.
– Angelica är en sådan fighter. Hon gnäller aldrig och jag avgudar henne. Att jag får ha kvar henne i mitt liv tack vare någons osjälviska val att donera sina organ är stort. Det största en människa kan göra.
