– Det är något slags nyfikenhet jag behöver stilla. Jag kan ju inte bara leva här, utan att få veta hur man lever i andra länder, säger Janne Malmberg.
Planerna för den nio månader långa resan började kanske på sätt och vis när han var på Borneo och volontärarbetade för en handfull år sedan.
Man kan också säga att det började när han som 20-åring var less på sitt jobb som verktygsmakare i Norrköping och skulle resa till Nya Zeeland – om det bara inte kommit annat i vägen.
Men man kan lika gärna säga att det började när han som nioårig grabb satt på geografilektionen och fick veta att man avverkar en fotbollsplan av regnskogen varje minut, och tanken föddes att försöka göra något åt det.
På något sätt råkar alla de där cirklarna slutas nu, med hans långa resa.
– Det blir ett äventyr, men jag är livrädd också på samma gång, säger han.
Resan börjar med naturupplevelser i Kanada, där Janne bland annat ska besöka den lilla fiskebyn Tofino.
– Där kan man åka på valsafari och se havsutter och björnar, berättar han.
Sedan bär det iväg till San Francisco där han planerar att hitta ett jobb eller volontärsuppdrag, mot mat och husrum i utbyte.
– Det är ett bra sätt att lära känna människor och bli en del av ett sammanhang, säger han.
Från USA reser han vidare till Kuba, Costa Rica och Sydamerika, där han hoppas på volontärsuppdrag och vandringar i regnskogen.
Därifrån följer en lång resa till Nya Zeeland och Australien där han planerar att arbeta på gårdar. Sedan går färden vidare till Borneo, Indonesien.
– Där har jag anmält mig till ett volontärprojekt i ett naturreservat i regnskogen. Det ska bli det intressantaste på hela resan, säger han.
Sedan börjar det dra ihop sig för hemfärd. Den går till Beijing och sedan via transmongoliska järnvägen till Ryssland. Att rida kamel hos ursprungsbefolkningen på den mongoliska stäppen är en av stoppen han planerar, innan han når fran till Moskva. Och i slutet av april nästa år ska han återkomma till Norrköping igen.
För det var ju det där med att sluta cirklar.
Men åter till den där parveln i skolbänken, som var orolig över regnskogen. Några år senare började han spela trummor i ett band, och 1986 var han med och drog igång en rockförening i Norrköping.
– Det fanns massor av band men vi hade ingenstans att spela. En gång demonstrerade vi i Norrköping för att få replokaler, berättar han.
”Ropen skalla, rock åt alla” skanderade 200 personer när de gick nedför Drottninggatan mot rådhuset.
Något omedelbart resultat blev det inte – men när Norrköpings kommun flyttade ur sitt auktionshus några år senare gjordes huset om och blev Kulturkammaren, där både hemlösa rockband och trångbodda teatersällskap fick flytta in.
Några år senare slöts en cirkel när Janne erbjöds jobb på Kulturkammaren.
– Nu skulle jag få lön för att fixa konserter och göra det som jag gjort gratis i åratal. Det var riktigt roligt, säger han.
Det senaste året har han också börjat spela igen – med en musiker, Tommy Svensson, som han först började spela med för 40 år sedan.
Det började med att han råkade på en annan musiker, Magnus Hedegård, genom jobbet.
– Efter två år ringde han och sa att han ville lira, och frågade om jag inte kände någon basist också. Då frågade jag Tommy och han var med på det, berättar han.
Bandet Honey Don’t, där också Johan Ekfeldt ingår, spelade på O-ringen i sommar.
Men åter till den där 20-åringen som tröttnat på verktygsmakeri och längtade till Nya Zeeland. Han träffade kvinnan som blev mor till hans barn, han började plugga och jobbade extra – tills han fick idén att starta ett företag.
– Jag hyrde ut personal till byggbranschen. Men sedan ringde de från Byggnads och sa att det inte var tillåtet, berättar Janne, som så småningom lade ner företaget.
Det var då som jobbet på Kulturkammaren dök upp. Då var han skild och hade småbarn och bestämde sig för att lägga studierna på hyllan för ett tag.
– Jag upptäckte jag hur kul det var att ha ansvar för personal, få dem att blomma upp och trivas på jobbet, berättar Janne, som sedan började studera till personalvetare.
Efter studierna blev han personalchef – på ett bemanningsföretag, Pema, där han stannade i sex år.
På Sveriges Byggindustrier där han nu varit nästan lika länge, har han kommit att engagera sig starkt för att få fler tjejer att söka sig till byggbranschen. Han startade Bråvalla byggmässa, där ungdomar får en chans att bekanta sig med branschen och handfast prova på olika yrken inom bygg.
– Vi hade unga kvinnliga byggnadsarbetare på plats för att stötta och pusha tjejer att våga testa. Men det behövdes inte. Gissa vilka som stod längst fram, som prövade att spika och köra grävmaskin. Helt fantastiskt roligt, säger han.
Det där engagemanget för människor är också en del av vad som lett fram till hans resa. Den 6 augusti bär det iväg. Lägenheten är uthyrd, motorcykeln är såld och nu finns ingen återvändo.
– Men jag tänker att det värsta som kan hända är att det går åt helvete, och det är ju inte så farligt, säger han.
Han har en tanke om att han efter den här resan ska ha nått en annan plats i livet.
– Jag tänker att det är då jag ska hitta den slutgiltiga bostaden, den bästa båten, bilen, den rätta hunden. Och sedan bara vara, säger han.
Eller så hittar han en annan cirkel att sluta.
annami.skoog@ostmedia.se