Hon delar upp sitt liv i före och efter.
Då var hon yogaläraren som alltid hade mycket att göra. Hon var glad och utåtriktad, hade en stor bekantskapskrets. Hon tränade kampsport, styrketräning och ashtanga-yoga – en mer dynamisk form av yoga.
Efter förlossningen rasade livet för Frida. Hon hade svårt att sitta, att lyfta upp dottern var förknippat med djup smärta och hon blev allt mer inbunden. Mellan amningstillfällena låg hon vaken på nätterna och googlade på sina smärtsymtom.
– Hela min vakna tid gick åt att fundera på "vad är det som är fel?". Jag kunde inte tänka på något annat.
När Frida tänker tillbaka på den 26 april 2018 är det med blandade känslor. Hon var överlycklig över att snart få möta sin dotter, men säger samtidigt att hon hade svårt att kommunicera med barnmorskan. Och när själva krystningsskedet satte igång gick det alldeles för fort.
– Jag kände att "nu tar jag i för mycket". Men barnmorskan sa att jag skulle trycka på och då gjorde jag det. Där någonstans gick jag också sönder. Hade jag fått föda i min egen takt tror jag aldrig att det här hade hänt.
Frida fick en tredje gradens förlossningsskada på en fyragradig skala. Tre timmar efter att hon för första gången höll dottern Julia i sina armar fördes hon till operationsbordet. Läkaren sa att operationen gick bra, men tiden efter blev en mardröm. Lyckan över att ha fött en frisk och välskapt bebis fördunklades av en smärtfylld tillvaro.
– Jag hade läst att när såren läkte skulle det sakta bli bättre, men för mig blev det tvärtom. Smärtan blev bara värre och värre.
Vid den rutinmässiga efterkontrollen, sju veckor efter förlossningen, fick hon träffa en läkare. Frida var påläst och hoppades få en förklaring till sin smärta. I stället sa läkaren att "allt såg fint ut". Hon fick rekommendationen att börja knipträna.
Under de följande månaderna träffade hon flera läkare och sattes på antibiotikakurer, men inget hjälpte. Till slut började Fridas fingrar och tår att domna bort. Då fick hon på nytt träffa en specialistläkare som frågade om hon hade haft sex än – eftersom det skulle vara bra för blodgenomströmningen.
– Fyra månader efter förlossningen och med akut smärta får jag höra av läkaren att jag ska ha sex.
Hon har anmält två av läkarna till IVO – Inspektionen för vård och omsorg – och fått rätt.
Frida började sakta försvinna ner i en mörk spiral. Hon hade ett akut stresspåslag och kunde inte sova. Det gick så långt att hon planerade för sin egen dödsdag.
– Jag mådde väldigt, väldigt psykiskt dåligt. Jag trodde att det skulle vara så här för evigt. Det är det absolut värsta, när hoppet försvinner ...
– Jag tänkte att det var bättre att min dotter hade en bra pappa än en mamma som bara hade ont. Fick jag ingen smärtlindring innan Julias första födelsedag skulle jag ta livet av mig. För om jag gjorde det innan hon fyllde ett år skulle hon inte komma ihåg mig.
Frida tystnar. Hon har berättat sin historia många gånger, men det märks att det fortfarande gör ont.
Hur känns det att tänka tillbaka på den tiden i dag?
– Det är jobbigt ... det är så oerhört tragiskt. Och jag är inte den enda kvinnan som har haft det så här. Det är en fruktansvärd kunskapsbrist inom förlossningsvården. Jag var ändå hos tre specialister som alla sa att det "såg fint ut". För mig blev sista läkarbesöket en slutdom. Det fanns ingen hjälp att få.
Räddningen blev en sköterska på BVC. Frida fick tid på vårdcentralen som skickade henne vidare till psykiatrin. Där konstaterades att hon led av posttraumatisk stressyndrom, PTSD – en akut stressreaktion på förlossningen och hela händelseförloppet därefter. Hon fick medicin och redan efter fyra dagar kände hon skillnad.
– Jag tänkte "välkommen tillbaka till livet". Medicinen hjälpte mig väldigt mycket. Jag kunde slappna av.
Frida fick också en remiss till Kvinnokliniken i Linköping – en av landets bästa kliniker på förlossningsskador. Efter fem minuter konstaterade läkaren att Frida led av en överspänd bäckenbotten, något som varit roten till all smärta. Det visade sig också att Frida hade både skadad bindväv och flera stora skador på musklerna i bäckenbotten.
– Det var så skönt att äntligen få höra att något var fel. Jag var inte psykiskt sjuk, utan det var verkligen en fysisk skada. Det kändes också skönt att jag kunde göra något åt det.
Hon fick en remiss till en fysioterapeut och började samtidigt att vidareutbilda sig inom bäckenbottenyoga.
– Det var så häftigt att jag kunde hjälpa mig själv. Jag minns hur jag la mig ner en kväll och kände att jag för första gången var avslappnad i min bäckenbotten. Då visste jag att jag var på rätt väg.
Den 12 mars 2019 – elva månader efter förlossningen – opererades Frida av Eva Uustal, överläkare på Kvinnokliniken i Linköping och specialist på förlossningsskador. Operationen gick bra och tillsammans med yoga och avslappningsövningar är Frida i dag helt smärtfri.
– Jag kan träna lika hårt som innan graviditeten. Det är helt fantastiskt med tanke på de skador jag haft. Just nu tränar jag brasiliansk jujutsu, så jag har blåmärken över hela kroppen.
Hon drar upp ärmen och ler.
En månad efter operationen startade Frida instagramkontot @heltunderliv. Kontot växte fort och i dag är hon uppe i 10 000 följare. Syftet med kontot är att ge ett ansikte åt alla kvinnor som årligen drabbas av förlossningsskador.
– Jag har lärt mig så mycket under de här åren. Var man söker hjälp och hur viktigt det är att stå på sig. Jag har också blivit av med min egen smärta, mycket tack vare yogaövningar.
Hon började lägga ut videor på hur man slappnar av i bäckenbotten. Något som var relativt nytt då vården ofta pratar om att knipa.
– Men man kan knipa för mycket också. Jag ville skapa en debatt kring det. Kanske är det inte knipövningar du behöver. Har du ont i underlivet kan det bero på att underlivet är spänt, då ska du slappna av i stället.
Innan coronapandemin höll Frida i olika workshop som alla sålde slut samma dag som de lades ut. Nu håller hon sina kurser online i stället. Drömmen är att i framtiden få jobba med bäckenbottenyoga på kvinnokliniker och vulvamottagningar runt om i landet.
– Det är väldigt stärkande för kvinnor att få jobba i grupp med andra som har samma problem. Många av kvinnorna har aldrig blivit tagna på allvar. Bara att få höra orden "jag förstår hur det kan vara" kan betyda mycket.
Genom sitt forum har Frida dagligen kontakt med kvinnor som har liknande historier. Det är också för dem hon anmälde sina läkarbesök till IVO. För alla som inte orkar ta kampen.
Varifrån kommer din drivkraft?
– Jag tror att den kommer från min mamma. Hon har alltid stått upp för sin sak när något är fel. Jag har också en sån kompass i mig, ett rättspatos. Det känns väldigt bra att en enskild individ kan göra skillnad.
I framtiden vill hon se en attitydförändring inom förlossningsvården.
– Dels måste sjukvården få bättre kunskap om bäckenbotten och hur ett skadat underliv faktiskt ser ut. Dels måste kvinnor få välja den förlossningsmetod som känns tryggast för dem. Vill man föda med kejsarsnitt så ska man också få det. Vårdpersonal måste också bli bättre på att hitta och laga förlossningsskador. Eftervården behöver en rejäl upprustning.
– Förlossningsskador påverkar inte bara kvinnan, utan de påverkar familjen och anknytningen till barnet i allra högsta grad.
I dag är Frida 98 procent återställd från sina skador. Men hon säger att hon aldrig kommer att bli den hon var innan förlossningen.
– Jag tror att det här är ett nytt jag. När man har varit med om ett trauma är det något fundamentalt inom en som förändras.
Snart fyller dottern Julia tre år och Frida älskar att vara mamma. Hon kan både bära och gunga med dottern – något som var helt otänkbart förut.
Hon är också tacksam för det genomslag hennes arbete har fått runt om i hela Norden.
– Varje gång jag får ett meddelande som säger: "Tack vare dig sökte jag hjälp", "Tack vare dig kan jag sova en hel natt", känns det ändå som att det var värt det på något sätt. Att min resa ledde till något större.