Men allt har sin tid och nu har Ann-Marie, eller Mimmi, som barnen kallar henne, tagit beslutet att gå i pension. Ett inte helt lätt beslut.
– Men någon gång måste man bestämma sig. Här har varit så fantastiskt och det är ju därför jag har varit kvar, säger hon som hunnit bli 66 år.
Sista mars slutar hon. Eller, hur blir det med det?
Ann-Marie skrattar och berättar att det här med att hitta ersättare inte alltid är helt lätt.
– Så jag ska börja med att vikariera för mig själv under april, men sedan …
Pärlan är en av Linköpings första Montessoriförskolor och föreningen bildades 1988. Året efter startade förskolan, eller dagis, som det hette på den tiden. Huset låg på Hjälmgatan, mitt emot Ansgarskyrkan i Gottfridsberg och hade en härlig trädgård. På den tiden hade Pärlan tolv barn.
I dag är både trädgården och huset borta och de första barnen som gick där är i dag 30+. Huset blev så småningom för litet och föreningen flyttade verksamheten till ett av regionens gamla hus på Vallavägen. Antalet barn steg ytterligare och uppdelningen mellan små och lite större barn blev tydligare.
I dag har förskolan Pärlan flyttat några hundra meter och har i princip hela Vallaskogen som sin lekplats.
Antalet barn är i dag drygt 40.
Även om det är betydligt fler barn än från början så har utvecklingen generellt, inom förskolan, gått mot allt större förskolor där antalet barn kan var över hundra.
Så 40 barn är ett lagom antal, tycker både personal och föräldrar.
– När det inte är så stort så kan förskolan anpassa sig efter barnen. Det är flexiblare med färre barn och det går snabbt om man vill förändra något, säger Lennart Järmyr som har barn på Pärlan.
Att förskolan är föreningsdriven innebär att den styrs av en styrelse, som också är arbetsgivare. Sedan två år tillbaka är Kristina Kernell ordförande och för henne var det inte en slump att hennes barn hamnat här.
– Jag har själv gått på Montessoriförskola och jag tycker om den pedagogiken. Sedan spelar det förstås en roll att vi bor i området och att jag dessutom fått höra att förskolan är så bra, säger hon.
I dag finns här tio personer som är anställda på lite olika tjänstgöringsgrad och flera av dem har varit med nästan från starten. För, till skillnad från många andra förskolor, har Pärlan inte upplevt att det varit svårt att få personal. Något som Kristina Kernell tror beror just på att så många medarbetare varit med så länge.
– Det ger stabilitet och trygghet, inte bara för barn och föräldrar utan också för ny personal. Här finns en historia som är värd att bevara.
Utöver Ann-Marie Örjestam som är barnskötare finns här ytterligare tre personer som varit med länge. Monica Nygren som är montessorilärare har varit med från början och fick efter en kort tid sällskap av Anitha Sehlström som är montessorilärare och förskolechef. Kristina Johnestedt däremot hamnade på Pärlan tack vare sina barn.
– Min äldsta dotter var Pärlans allra första barn 1989, berättar hon.
Äldsta dottern fick en syster som också hamnade på Pärlan, förstås. Men när båda döttrarna slutade på förskolan, ja då var det Kristinas tur att börja. Sedan dess har hon jobbat här som montessoripedagog.
Att förskolan är ganska liten ser personalen som en fördel.
– Här är väldigt familjärt och både barn och personal känner sig trygga, säger Monica Nygren.
Ann-Marie Örjestam som nu är inne på sluttampen av sitt yrkesliv, hamnade först i Pärlans kök. Där lagade hon gudomlig mat, om man får tro anonyma källor. Så småningom fasades matlagningen ut och Ann-Marie började jobba i barngrupp. Något som hon verkligen uppskattar.
– Känner man sig lite nere när man kommer till jobbet så försvinner det garanterat så fort man kommer hit och träffar barnen, säger hon samtidigt som hon hjälper en liten tjej av med väldigt leriga stövlar efter en stund i sandlådan.
Att Pärlan är föreningsdriven innebär bland annat att föräldrarna har viss arbetsplikt. Det handlar bland annat om att städa två gånger per år, men också att vara beredd att ta på sig styrelseuppdrag.
– Men sådant skapar också samhörighet mellan föräldrar och här på Pärlan gör föräldrarna mycket tillsammans utöver den ”obligatoriska” tiden, berättar Kristina Kernell.
Föräldrarna fixar så roliga aktiviteter att personalen nu också kommer med små hintar om att få vara med.
Pärlan-andan tar nämligen inte slut bara för att arbetsdagen gör det.