Solen strålar in i köket hemma hos Peter Gerdin. Vid köksbordet sitter Peter och matar Enya med äggröra.
– Var är Bob? säger Peter och syftar på bilden på Bob Marley som hänger på vägen.
Enya är inte intresserad av Bob för tillfället utan är fokuserad på den gröna plastskeden som hon fått tag i.
– Det är underbart att ha blivit pappa, jag kände direkt att jag är ämnad för det här. Det är inte alla platser man får applåder på som jag får av henne. Jag brukar åka hem från jobbet på lunchen och då knackar jag på köksfönstret och det leendet jag får när hon ser mig är fantastiskt.
Peter har inte långt till jobbet. Genom köksfönstret ser man arbetsplatsen på Billerud-Korsnäs, eller Bruket som de flesta kallar det i Skärblacka. Han jobbar som underhållsingenjör på pappersbruket sen tolv år och har bott i Skärblacka sen han var tre år gammal.
– Det är musiken som har hållit mig kvar i Skärblacka. Ibland kan jag sakna lite folkliv, inte minst under den kalla årstiden, men jag trivs här. Man får ha Blacka som en bas och ha världen framför sig.
Musiken finns i Peters gener. Hans farfars far hade en instrumentfabrik som tillverkade gitarrer och lutor. Det egna musikutövandet började med kommunala musikskolan.
– Jag gillade inte att lära mig noter så det var inte med något stort leende jag gick till mina pianolektioner.
Att det blev reggae för Peter och hans kompisar när de startade sitt första band Under våren var inte så konstigt. Året var 1981, Bob Marley hade just dött men var ändå en av de starkaste lysande stjärnorna på musikhimlen. På Mosstorpskolan hade många av de äldre eleverna Bob Marley-jackor och reggaebandet Kalle Baah var förebilder på orten.
– Vi fick vara i skolans musiksal på kvällarna och var bara en av våra föräldrar med så fick vi låna instrumenten och repa där. På dagtid när vi hade fri aktivitet i skolan satt vi ihop en repertoar med barnlåtar i reggaeversion och åkte runt och spelade på olika dagis.
Det flitiga spelandet gav resultat och när bandet ställde upp i musiktävlingen Rock it vann de första pris och fick spela in en singel.
1991 började Peter spela med Kalle Baah som redan då var ett etablerat band i Sverige.
– Då blev det mer på riktigt med spelningar på nattklubbar och festivaler runt om i landet.
I mitten på nittiotalet åkte bandet till Jamaica och spelade in en skiva i Bob Marleys legendariska studio Tuff Gong.
– Det finns nog inget som slår att få jobba med Bob Marleys gamla ljudtekniker på samma utrustning som Marley själv använde. Det var galen volym i studion och det lät jäkligt bra.
Jamaica är en plats Peter har återkommit till många gånger för att lyssna på musik och hämta inspiration.
– Det är något med reggae som får mig att ticka igång. Melodierna, rytmen och ofta budskapet i texterna. Jag kan höra ett trumfill av Carlton Barett (Bob Marleys trummis) och få gåshud av bara det.
Peter har i dag spelat i tjugoåtta år i Kalle Baah och nu jobbar de med att spela in musik för att fira bandets fyrtioårsjubileum. Att de hållit ihop så länge tror Peter delvis beror på att de aldrig har haft bandet som ett heltidsjobb utan alla har kunnat ha ett fungerande arbetsliv.
– Jag hade tankar på att gå någon estetisk linje i gymnasiet. Men jag är också tekniskt intresserad så i dag är jag glad att mina föräldrar fick mig att gå fyraårig teknisk linje.
När fyrtioårsfirandet med bandet är över kommer Peter fokusera på ett projekt med egna låtar. Arbetet med att spela in har redan börjat hemma i studion i källaren.
– Det är lika roligt att spela och lika roligt att turnera i dag som när jag började. Men nu är det lite annat som också pockar på uppmärksamheten, säger Peter och pussar på sin dotter innan han sätter ner henne bland leksakerna på köksgolvet.