Giuseppe Cocozza sitter alltjämt i ledningen för importföretaget Inter Agenturer AB som han startade i början av 1960-talet. Kontoret och utställningslokalen ligger i Duvkullen i Linköping.
– Det är inte så lätt att lägga av när man hållit på med det här i nästan 60 år. Jag fortsätter så länge lusten och hälsan finns, säger Giuseppe som kallas Peppino av de närmaste och vännerna.
I oktober ska han åka till Kina på inköpsresa för sitt företag, som bland annat säljer leksaker, presentartiklar och heminredning. Det har han gjort två gånger om året sedan 1967 då han mitt under kulturrevolutionen besökte landet både i affärssyfte och av ren nyfikenhet.
– Det är från Kina vi importerar våra varor som vi sedan säljer till varuhus och butiker i Sverige. Lite säljer vi också till våra grannländer.
I den stora utställningslokalen sitter kramdjur på hyllorna, här finns prydnadssaker, julartiklar, leksaker och… ja allt möjligt. När man står där är det svårt att föreställa sig tillvaron i den fattiga bergsby i Italien där Giuseppe växte upp.
Han förlöstes i hemmets enda rum och andra världskriget hade just börjat.
– Mitt tidigaste minne är en bombkrater mitt på en väg. Jag var fyra år.
Hösten 1943 regnade bomberna över byn när de allierade ryckte fram. Tyskarna tvångsförflyttade befolkningen och Giuseppes familj hamnade så småningom som arbetskraft på en bondgård i Bayern.
När de kom tillbaka till hembyn San Biagio Saraciniscio efter krigsslutet låg deras gamla hem i ruiner. Hela trakten var sönderbombad, även det berömda klostret Monte Cassino som låg i närheten.
– Det var fattigt och eländigt länge efteråt. Många gjorde som jag, gav sig ut och spelade på gator och restauranger för att tjäna en slant.
Det fann en tradition i byn att resa runt och spela för att dryga ut inkomsterna från det magra jordbruket. Hans föräldrar hade gjort det och som tioåring tog han själv sitt dragspel och gav sig ut tillsammans med modern. Hon bar den typiska lilla buren med en undulat som med näbben valde ut lyckobrev åt den som ville spå sig.
Giuseppe såg dock inte någon framtid för sig själv i byn. Men han inspirerades av de bybor som kom på återbesök efter en tid i utlandet. Särskilt de som varit i Sverige, dem såg det ut att ha gått bra för.
– Vi hade släkt i Norrköping så när jag var 17 år lämnade jag Italien och reste till Sverige.
I sin tjocka memoarbok beskriver Giuseppe hur han hämtades i Köpenhamn av en släkting och vid ett stopp i Småland fick en varm korv med bröd och en Loranga. ”Jag, som aldrig någonsin hade smakat en kolsyrad dryck eller en varm korv, upplevde den där kvällen ett av mina många kulinariska ögonblick!”
Det var 1956. Under den första tiden arbetade han hos släktingarna, bland annat med att resa runt på marknader och sälja leksaker.
– Det stod ”Made in Italy” på varenda grej för Italien var en stor producent av leksaker. Snart fick jag idén att jag skulle kunna importera själv.
Och så föddes Linköpings leksamsimport 1961. Då hade Giuseppe och hustrun Anna flyttat till Linköping.
– Att ha träffat henne är den viktigaste händelsen i mitt liv. Hon har varit med mig i företaget alla år och utan henne hade jag inte varit där jag är i dag.
Namnet Inter Agenturer bytte han till då han i början av 1960-talet tänkte sig att vara agent åt italienska producenter. I stället inriktade han sig snart på att importera direkt och sälja från eget lager.
Och det fortsätter han alltså med än i dag. Fortfarande sitter porträttet på Gustav VI Adolf på väggen bakom honom.
– Han var en stor vän av Italien och han reste mycket i mina gamla hemtrakter, säger Giuseppe.
Själv betraktar han sig sedan länge som mera svensk än italiensk. Han och hustrun har ett sommarhus söder om Rom och dit åker de varje år för att det är vackert och maten är god och för att gå på operan i Verona.
När man blir äldre tittar man lätt tillbaka på livet och ställer sig en och annan fråga. I sin självbiografi ”Mitt livs resa” skriver Giuseppe:
”Min far gick bara fyra år i skolan, och min mor kunde bara sätta ett kryss där hennes namn skulle stå. Varifrån fick jag då min längtan att se världen, min kärlek till det skrivna ordet och framför allt det brinnande intresset för musiken och kulturen? /…/ Hade jag blivit samma person om jag hade stannat kvar i byn och fortsatt med det miserabla turnerandet? Dessa frågor kan nog endast Gud svara på, men jag har mina aningar.”