Han var min bäste vän. Min bror Mats har lämnat oss efter en tids sjukdom, allt för tidigt. Mats och jag har följts åt ända sen barndomstiden i Tannefors, först genom scouterna, sedan på Kungsbergsskolan och så yrkesskolan där vi båda utbildade oss till murare.
Efter lumpen skiljdes vi åt en tid, men hade regelbundna träffar där vi spelade rock’n roll – musik från den gyllene epoken slutet av 50-talet. Vi diskuterade topplistor från Tio i topp och mindes piratstationen Radio Nord.
När vi båda blev pensionärer så började vi prata om en dröm Mats hade haft i många år. Han har alltid velat åka till Nashville i USA och kolla in var hans stora idol Johnny Cash hade verkat och spelat. Förra våren 2020 pratade vi löst om att åka, men det satte pandemin stopp för. Vi satsar på våren 2021, sa Mats, för då är väl pandemin över.
Då kom nästa dråpslag. Mats hade under vintern insjuknat i en sjukdom som var obotlig och dessutom aggressiv. Ända in i det sista var han glad och positiv och han kämpade på, men till slut somnade han in. Var finns rättvisan att han måste lämna sin familj och vänner mitt upp i livet?
Mina tankar går till Mats fru, barn och barnbarn. Mats blev 73 år. Jag lånar orden som Ronja Rövardotters pappa Mattis sade när Skalle-Per dog – han fattas mig.