Marinka menar att det inte bara är klädseln som uttrycker kulturell identitet. De fristående kurser som hon läst på Södertörns högskola har gett mersmak, så nu ska hon läsa till lärare där.
Romer är en av Sveriges fem nationella minoriteter. I februari 2012 beslutade regeringen om en samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering 2012–2032. Det övergripande målet för strategin är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Marinka Vårstrand, som själv har resande-romsk bakgrund, hoppas att det ska bli verklighet.
Nyligen publicerades en text av henne i antologin "Från interkulturell pedagogik till romska studier: En festskrift för Christina Rodell Olgaç" (2020).
– Min lärare från kursen ”Den romska minoritetens historia”, Jan Selling, mejlade mig och frågade om jag ville bidra med mitt PM, förklarar Marinka.
Marinkas bidrag heter "Resandefolket – vilka är vi?", och handlar främst om de resande romerna som inte sticker ut med sin klädsel som många av de finska gör med stora kjolar och blusar.
– Min mamma är finsk rom och min pappa är svensk resande, berättar Marinka.
– När jag var tonåring och folk fick veta om min härkomst frågade de ibland om mamma stal tv-apparater genom att gömma dem under kjolen. Då kunde jag svara med mycket ironi, för dumma frågor förtjänar dumma svar, tyckte jag.
Marinka menar att den stora kjolen är väldigt tung och att man väljer själv om man vill bära den. Från mamman har Marinka lärt sig det finska språket, som hon nu lär vidare till sina egna barn.
Från pappan, Birger Rosengren – som var ordförande i Resandefolkets romanoa riksförbund redan när hon var liten – har hon också lärt sig en del ord på skandoromani under studiecirklar som hon var med i under barndomen. Språket har talats av resande i Sverige sedan 1500-talet, men i dag glömts bort av många.
Studiecirklarna hölls i Linköping, men Marinka är född och uppvuxen i Norrköping.
– När jag hade mitt första jobb i Norrköping blev jag tillsagd att jag inte fick prata finska under arbetstid, vilket jag gjorde ibland på golvet när jag stötte på släktingar eller bekanta. Men vad jag vet blev ingen av de anställda som pratade andra språk tillsagda på samma sätt.
Marinka blev oftast också först anklagad när pengar fattades i kassan, till exempel för att någon räknat fel.
– Så på mitt nästa jobb började jag säga att min pappa var italienare i stället. För folk frågade alltid: "Hur kommer det sig att du är så mörk?".
Marinka vande sig vid att ljuga om sin härkomst, även om det var påfrestande att inte vara helt ärlig ens mot sina nära vänner som hon fick i butiken. Men hon upplevde att det gick lättare att ta sig fram när ingen visste att hon var resande-rom. Hon jobbade sig upp till butikschef.
– Jag skämdes över att ljuga om detta som jag aldrig gjort förut, så när jag fått min första dotter skrev jag ett långt blogginlägg och förklarade hur jag tänkt och känt. Reaktionerna visade att alla är välkomna på det företaget.
Ibland har Marinka varit rädd för fördömanden även från "sina egna".
– Romer har historiskt sett inte varit välkomna i samhället. Vi har tvångssteriliserats, blivit fråntagna våra barn, inte fått gå i skolan, inte fått befinna oss på viss mark längre än ett dygn och så vidare. Det har lett till att vi än i dag håller oss en del för oss själva och att familjen är viktig med traditionella roller.
Marinka menar att hon därför kände sig lite osäker när hon klädde och betedde sig som andra ungdomar och gick med kassar från Systembolaget genom stan. Som tonåring festade hon, reste och "levde livet".
Marinka är uppvuxen i Norrköping och hälsar då och då på familj i Östergötland. Hon minns när hon var yngre och gick på Augustifesten, då kunde hon vara nervös inför vad andra romer kunde tänka.
– Men jag fick sedan ändå höra av andra äldre romer att det var bra att jag gick min egen väg. Ibland sitter rädslan bara i huvudet.
I dag lever Marinka i Stockholm med sin man Pa Modou Badije från Gambia och deras tre gemensamma små barn. För att kunna sprida kunskap och inspirera ungdomar att vara sig själva, har hon bestämt sig för att bli lärare.
Pa Modou är artist och frontsångare i bandet Panetoz, som bland annat medverkat i Melodifestivalen men slog igenom 2012 med låten ”Dansa pausa”. Tillsammans engagerar de sig i välgörenhet genom den egna ideella föreningen Love by force international. Marinka sköter mycket administration, medan Pa Modou reser till Gambia för att exempelvis lämna insamlade kläder.
– Genom att göra allt själva vet vi säkert att hjälpen kommer till behövande.
Även barnen är engagerade.
– De får välja vilka leksaker de vill ge bort. Det är viktigt att de känner till sin bakgrund och att alla inte har samma förutsättningar.