Det är höst år 2009 och Maria Modig är på en efterlängtad weekend i Stockholm. Som ansvarig för fritidsgårdarna i flera socialt utsatta områden i Göteborg, mitt under brinnande gängrivaliteter, tar arbetet upp nästan hela hennes tid – nu ska hon äntligen få koppla av.
Då ringer telefonen. Det är en av fritidsledarna: "Det har skett ett mord i Stockholm."
"Vad har det med oss att göra?" undrar Maria.
"Det är en av våra ungdomar."
Maria växte upp i Linköping under 70- och 80-talen. Föräldrarna var Ica-handlare och "inte alls intresserade av kultur". Men Maria skulle komma att ägna hela sitt yrkesliv åt kulturarbete och det började med en händelse i Stockholm då hon var 14 år.
– Min morbror och moster tog med oss för att se en musikal. Jag var helt fascinerad! Det var som att gå in i en helt galen fantasivärld av musik, dans och ljus. Då bestämde jag mig för att jag skulle bli skådis.
Maria ägnade hela sin ungdomstid åt teater. Efter gymnasiet fortsatte teaterstudierna i Norrköping, Lund och Göteborg och i den sistnämnda staden blev hon kvar. Hon fick jobb som ledare för en teatergrupp på en fritidsgård och bestämde sig för att även utbilda sig till fritidsledare.
Hösten 1998 inträffar den fruktansvärda diskoteksbranden där 63 personer omkommer och 214 skadas. Maria är på praktik på Gotland, men kommer tillbaka till Göteborg för arbete på en fritidsgård. Hon möter många av de drabbade ungdomarna.
– Branden förändrade hela arrangemangskulturen i Göteborg – det var alltid säkerheten först. Vi anordnade minnesdiscon flera år i rad och jag tänkte alltid på säkerheten – inte en stol framför en nödutgång!
Maria hade idéer. Hon ville kombinera arbetet på fritidsgårdarna med kultur. Tillsammans med ett kulturhus och en teater var hon med och startade upp en ny fritidsgård. Med sitt fokus på dans, musik och teater blev den en succé:
– Det kom ungdomar från hela regionen ut till fritidsgården i Angered!
Nu fick kommunen upp ögonen för Maria – och anställde henne som chef för ungdomsverksamheten för hela stadsdelen Gunnared, som bestod av flera socialt utsatta områden. Året var 2007.
– Det var en oerhört lärorik period, men jättetuff, säger Maria med eftertryck.
Vid den här tiden hade de kriminella gängen så sakta börjat bildas. Rivaliteter växte sig starka och snart var skottlossningar och mord närapå vardagsmat.
– Det var ju våra ungdomar på gårdarna som gjorde det här! De var kriminella, men kom ändå till gården och spelade kort. De här killarna mådde inte bra och de kände sig trygga på gården. Samtidigt rekryterade de där, det funkade inte.
Maria gjorde vad hon kunde. Fungerade ständigt som jour, tog emot samtal vid skottlossningar och dödsfall, kopplade ihop polis, skolpersonal och socialtjänst när något hade hänt, och initierade ett projekt med lotsar som skulle få ungdomar ur kriminalitet.
Händelsen med mordet i Stockholm var inte enda gången som hon fick släppa allt hon hade för händer för att lösa kritiskt uppkomna situationer. Till slut orkade hon inte mer.
– Det var ett ständigt akutläge. Min dotter var åtta år och jag hade ingen fritid, var aldrig ledig.
Familjen beslutade att ta sitt pick och pack och flytta till ön där Maria fått jobb som chef för kultur- och fritidsförvaltningen – Gotland. Här fick hon leva ut. Arbeta med sina hjärtefrågor i en lugnare miljö och börja ordentligt med träningen igen. Det var då hon på riktigt upptäckte cyklingen.
– Den räddade mig, berättar hon.
– Cyklingen var nästan det enda jag ägnade mig åt under en väldigt tung period i mitt liv. Jag gick helt in i det och tränade inför loppen.
Nu är hon en utpräglad mountainbike-tävlingsåkare. Och erfarenheterna från Göteborg, Gotland och cyklingen kombinerar hon i sitt nuvarande jobb som Norrköpings kultur- och fritidsdirektör.
– Fördelen med Norrköping är att det finns en bredd av kultur och fritid och det ska vi värna om. Har vi ett rikt kulturliv, invånare som rör på sig och är med i föreningar har vi en välmående kommun, säger Maria och understryker det hela med att illustrera sitt nuvarande projekt:
– Jag håller på att cykla runt till kommunens alla bibliotek, säger hon med ett leende, knäpper hjälmen och cyklar iväg.