Redan som barn älskade han att rita. Drömmen var att komma in på konstskola.
En konstnär tjänar lite pengar, konstaterade hans storebror tidigt. "Krishnakant, du ska bli arkitekt."
Och storebror fick rätt.
I dag har Krishnakant Desai hunnit bli 84 år – även om det är svårt att tro vid första anblicken. Han rör sig ledigt och det ska senare visa sig att han kan stå både på ett ben och utföra olika yogapositioner.
– Ja, det är samma kropp. Kroppsceller ändras inte ...
Krishnakant spänner blicken i mig.
– ... eller jo, de ändras. Jag får nya celler varje år.
Fortfarande?
– Ja, det verkar så. Efter ett år byts de flesta celler ut om man lever ett hälsosamt liv.
Sina goda gener kan han tacka sina föräldrar för. Krishnakant föddes 1935 i Mahatma Gandhis Indien. Han växte upp med två bröder och en syster. Mamma var hemmafru, pappa var stins. För att undvika korruption i landet hade kolonialmakten Storbritannien förbjudit stinsen att stanna längre än två år på samma plats. Familjen levde ett kringflackande liv och Krishnakant fick sin skolgång runt om i delstaten Gujarat.
1953 – 18 år gammal – bestämde sig Krishnakant för att följa sin storebrors råd och läsa till arkitekt. Det visade sig att han hade en fallenhet för yrket. Efter fyra år gick ut klassen med högsta betyg. Han fick stipendium för att läsa ytterligare två år och 1959 tog Krishnakant examen med en "b.arch" – Bachelor of Architecture.
Första arbetsplatsen blev Kora & Bhatt arkitektfirma i Bombay. Men eftersom hans bror bodde i Tyskland ordnade brodern snart ett jobb åt Krishnakant i Berlin. Ett brev från arkitekt Hans Schaefers tog honom därefter till London och den anrika arkitektfirman Fry, Drew & Partners. Det var också i London som han träffade sin blivande fru Gunilla från Klockrike. Efter två år i England fick Krishnakant jobb på universitetet i Vadodara och tog med sin hustru till sitt hemland. Som lärare på arkitektskolan ritade han byggnader på konsultuppdrag i den egna firman Shah Desai Architect.
Är det någon skillnad att jobba som arkitekt i Indien jämfört med Europa?
– Åh, det är stor skillnad. I Indien har arkitekten fria händer. Där finns inga modulhuskoncept.
Efter tolv år i Indien – och tre barn senare – gick flyttlasset 1974 till Sverige och Klockrike. Krishnakant läste svenska och trots sin meritlista hade han svårt att få jobb till en början. Han arbetade för Folkvillan och Sörensen arkitekt innan han kom i kontakt med Åtvidabergshus. Från 1980 till 2000 ritade han byggnader i Sverige, Danmark och Finland.
– I Sverige är det lätt att fastna i detaljer. När jag kom till Åtvidabergshus tänkt jag "vad bra, här får jag totalansvar för en villa från början".
2001 startades en ny firma – Åtvidabergs Takvåningar. I samband med det började Krishnakant sitt konsultarbete genom K.Desai Arkitektkontor.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Att skapa ett förslag på hur takvåningen ska se ut. Det tycker jag mest om. Att förverkliga en vision.
I början på 1980-talet fick Krishnakant problem med musklerna i ryggen och vaden. Av en slump träffade han amerikanen Roop Verma som spelade sitar på biblioteket i Linköping. Krishnakant bad mannen om råd vad han skulle göra. Amerikanen svarade att han skulle börja med yoga.
– Jag sa "visa mig". Och så gjorde Roop några andningsövningar. Efteråt tog jag kontakt med en yogalärare på Medborgarskolan.
Och när läraren flyttade fick Krishnakant ta över hennes klass. I tolv år undervisade han östgötarna i yoga. Och även om han har slutat som lärare, är han fortfarande aktiv. Varje morgon har ett fast träningspass bestående av qigong, yoga och olika andningsövningar.
– I morse gjorde jag 30 minuter yoga, 15 minuter meditation och sedan åt jag frukost.
Krishnakant reser sig upp och ställer sig på ett ben. Han sträcker ena armen framför sig, samtidigt som han håller upp benet rakt bak med den andra handen.
– Allt handlar om att hitta rätt balans.
I dag jobbar han 12–18 timmar i veckan från ritbordet med utsikt mot Brokindsleden.
Senare i år fyller du 85. Hur länge har du tänkt att jobba?
– Vd:n på Åtvidabergs Takvåningar brukar fråga detsamma. Då svarar jag: "Så länge jag har intresse och ork, jobbar jag".
Så det blir minst fram till 86?
– Ja, jag drömmer om att jobba till jag blir 100. En 100-årig arkitekt, det skulle vara något.
Sedan tystnar han och ler.
– Fast till 90 kanske.