Den sÄ kallade AfrikavÀrmen rullar in samma dag som jag trÀffar mÄngsysslaren Mirjam Lindahl hemma i det slumrande villaomrÄdet dÀr hon bor. Mirjam, som delvis Àr uppvuxen i Afrika, har ingenting emot den.
â Jag Ă€lskar sĂ„dan hĂ€r vĂ€rme, det Ă€r ju det jag Ă€r van vid.
I trÀdgÄrdsgruppen bredvid den runda poolen bjuds det pÄ bubbelvatten och rabarbersaft, medan hunden springer runt. StÀmningen Àr harmonisk, men det har den inte alltid varit.
Bröllop, begravningar, namngivning, sÄngerska, ordmakeri, rösttjÀnster, stÄr det pÄ Mirjams hemsida. Hon frilansar som skribent, har haft noveller i ett tjugotal antologier och i dagarna ger hon ut sin novellsamling pÄ eget förlag.
Vad sÀger du egentligen nÀr du ska berÀtta för folk vad du jobbar med?
â Att jag har ett ord- och tonmakeri och dĂ„ sĂ€ger de: Oj, det lĂ„ter spĂ€nnande, och sedan Ă€r jag igĂ„ng och berĂ€ttar om allt.
Mirjam jobbar heltid i den egna firman sedan 2014, kompletterat med en dag i veckan pÄ reklambyrÄ. Men efter gymnasiet fanns inte en tanke pÄ att leva sÄhÀr. Det blev en floristutbildning och ett par Är med blomsterbutik, sedan studier i ekonomi.
â Jag som hade en tvĂ„a i matte blev ekonom, haha. Det Ă€r ju sĂ„ att man halkar pĂ„ vissa bananskal i livet, ibland kan det vara bra bananskal och ibland dĂ„liga. Jag halkade pĂ„ ett ekonomibananskal.
Mirjam beskriver de tio Ären som ekonomiassistent som en tid av gnagande tvivel, flera Är av sÀmre mÄende ledde till slut fram till en sjukskrivning för utmattningsdepression.
â Jag var nog den som sĂ„g till att alla andra hade det bra, men inte brydde mig om mig sjĂ€lv. Jag hade inget tĂ„lamod, var lynnig, kunde komma hem frĂ„n jobbet och bli arg för ingenting. En dag sa ett av mina barn: "Mamma, jag blir rĂ€dd för dig nĂ€r du blir sĂ„dĂ€r arg", det var en sak som gjorde att jag insĂ„g att nu mĂ„ste det förĂ€ndras.
Det lĂ„ter nĂ€stan som en sĂ„dan dĂ€r âpoint of no returnâ i en film?
â Ja men sĂ„ var det, det var en vĂ€ndpunkt. Man mĂ„ste kanske ner till botten ibland för att kunna ta sig upp igen. För att kunna leva, inte bara överleva.
En kuratorskontakt, skrivarkurs, vinnande bidrag i en novelltÀvling och en första publicering, drev pÄ förÀndringen. 2007 skapade hon firman, 2014 började hon skriva minnestal för begravningar, vilket ledde vidare till att utforma ceremonier för vigslar och namngivning.
â Det lĂ„ter konstigt att sĂ€ga att det Ă€r roligt att jobba med begravningar, men det Ă€r faktiskt det. SĂ„ fint att fĂ„ följa mĂ€nniskor och höra deras livsberĂ€ttelser. Ett mĂ„l Ă€r att de ska le nĂ„gon gĂ„ng under minnestalet, kĂ€nna igen och minnas att: ja, sĂ„dĂ€r var den personen, dĂ„ har jag hittat rĂ€tt.
Vad Àr den största skillnaden jÀmfört med hennes förra arbetsliv? Svaret kommer blixtsnabbt:
â Ingen söndagsĂ„ngest. Det jag gör nu kĂ€nns viktigt. Det Ă€r sorg och glĂ€dje, död och födelse. Allt det som jag saknade i det mer fyrkantiga pappersjobbet.
Mirjam bodde sina första Är i Myresjö, SmÄland. Entreprenörsandan kommer ifrÄn mamma, som var drivande inom barnverksamheten i Pingstkyrkan. Pappa var lÀrare. Eftersom förÀldrarna var missionÀrer gick flyttlasset till Burundi dÀr familjen blev kvar i sex Är. Mirjam sattes i internatskola med missionÀrsbarn frÄn Sverige och Norge. Om uppvÀxten i Burundi finns mycket att sÀga, en del sorg, men ocksÄ mycket glÀdje.
â Jag har ju ett afrikanskt hjĂ€rta. Det dĂ€r att ta vara pĂ„ det som du har. Lite hakuna matata, helt enkelt. Men ocksĂ„ minnen, doften av eukalyptus, en stjĂ€rnklar natt pĂ„ stranden vid Tanganyikasjön, sĂ„dan dĂ€r majsgröt, ugali.
Och sedan damp hon ner i högstadiet i Linköping.
â Det var ju vĂ€ldigt annorlunda. Jag kommer ihĂ„g nĂ€r jag gick med en klasskompis till macken och hon frĂ„gade om jag gillade Refreshers. Och jag visste inte vad jag skulle svara, jag trodde att det kanske var ett musikband eller nĂ„gonting.
Om det nu Àr AfrikavÀrmen som gör det, eller AfrikahjÀrtat, men Mirjams ljusblÄ ögon verkar sjÀlvlysande. Det Àr inte svÄrt att tÀnka sig henne kvÀvd i en revisorskostym, nÀr man hör henne berÀtta om röstuppdrag, det dÀr att fÄ till den dÀr rÀtta stÀmningen med pauser och intontation. Och pÄ fredag blir det release-aw för novellsamlingen.
Det finns nog mÄnga dÀrute som drömmer om att leva mer som du. Vad skulle du sÀga till dem?
â VĂ€nta inte. Man Ă„ngrar inte det man testar, bara det man inte testar. Och be om push. Tar man hjĂ€lp och visar att man inte klarar sig sjĂ€lv, dĂ„ kan man faktiskt fixa sina egna bananskal och se till att hamna dĂ€r man tror att man borde vara. Man ska mĂ„ bra, man har bara ett liv för tusan, det ska man vara rĂ€dd om.