Den så kallade Afrikavärmen rullar in samma dag som jag träffar mångsysslaren Mirjam Lindahl hemma i det slumrande villaområdet där hon bor. Mirjam, som delvis är uppvuxen i Afrika, har ingenting emot den.
– Jag älskar sådan här värme, det är ju det jag är van vid.
I trädgårdsgruppen bredvid den runda poolen bjuds det på bubbelvatten och rabarbersaft, medan hunden springer runt. Stämningen är harmonisk, men det har den inte alltid varit.
Bröllop, begravningar, namngivning, sångerska, ordmakeri, rösttjänster, står det på Mirjams hemsida. Hon frilansar som skribent, har haft noveller i ett tjugotal antologier och i dagarna ger hon ut sin novellsamling på eget förlag.
Vad säger du egentligen när du ska berätta för folk vad du jobbar med?
– Att jag har ett ord- och tonmakeri och då säger de: Oj, det låter spännande, och sedan är jag igång och berättar om allt.
Mirjam jobbar heltid i den egna firman sedan 2014, kompletterat med en dag i veckan på reklambyrå. Men efter gymnasiet fanns inte en tanke på att leva såhär. Det blev en floristutbildning och ett par år med blomsterbutik, sedan studier i ekonomi.
– Jag som hade en tvåa i matte blev ekonom, haha. Det är ju så att man halkar på vissa bananskal i livet, ibland kan det vara bra bananskal och ibland dåliga. Jag halkade på ett ekonomibananskal.
Mirjam beskriver de tio åren som ekonomiassistent som en tid av gnagande tvivel, flera år av sämre mående ledde till slut fram till en sjukskrivning för utmattningsdepression.
– Jag var nog den som såg till att alla andra hade det bra, men inte brydde mig om mig själv. Jag hade inget tålamod, var lynnig, kunde komma hem från jobbet och bli arg för ingenting. En dag sa ett av mina barn: "Mamma, jag blir rädd för dig när du blir sådär arg", det var en sak som gjorde att jag insåg att nu måste det förändras.
Det låter nästan som en sådan där ”point of no return” i en film?
– Ja men så var det, det var en vändpunkt. Man måste kanske ner till botten ibland för att kunna ta sig upp igen. För att kunna leva, inte bara överleva.
En kuratorskontakt, skrivarkurs, vinnande bidrag i en novelltävling och en första publicering, drev på förändringen. 2007 skapade hon firman, 2014 började hon skriva minnestal för begravningar, vilket ledde vidare till att utforma ceremonier för vigslar och namngivning.
– Det låter konstigt att säga att det är roligt att jobba med begravningar, men det är faktiskt det. Så fint att få följa människor och höra deras livsberättelser. Ett mål är att de ska le någon gång under minnestalet, känna igen och minnas att: ja, sådär var den personen, då har jag hittat rätt.
Vad är den största skillnaden jämfört med hennes förra arbetsliv? Svaret kommer blixtsnabbt:
– Ingen söndagsångest. Det jag gör nu känns viktigt. Det är sorg och glädje, död och födelse. Allt det som jag saknade i det mer fyrkantiga pappersjobbet.
Mirjam bodde sina första år i Myresjö, Småland. Entreprenörsandan kommer ifrån mamma, som var drivande inom barnverksamheten i Pingstkyrkan. Pappa var lärare. Eftersom föräldrarna var missionärer gick flyttlasset till Burundi där familjen blev kvar i sex år. Mirjam sattes i internatskola med missionärsbarn från Sverige och Norge. Om uppväxten i Burundi finns mycket att säga, en del sorg, men också mycket glädje.
– Jag har ju ett afrikanskt hjärta. Det där att ta vara på det som du har. Lite hakuna matata, helt enkelt. Men också minnen, doften av eukalyptus, en stjärnklar natt på stranden vid Tanganyikasjön, sådan där majsgröt, ugali.
Och sedan damp hon ner i högstadiet i Linköping.
– Det var ju väldigt annorlunda. Jag kommer ihåg när jag gick med en klasskompis till macken och hon frågade om jag gillade Refreshers. Och jag visste inte vad jag skulle svara, jag trodde att det kanske var ett musikband eller någonting.
Om det nu är Afrikavärmen som gör det, eller Afrikahjärtat, men Mirjams ljusblå ögon verkar självlysande. Det är inte svårt att tänka sig henne kvävd i en revisorskostym, när man hör henne berätta om röstuppdrag, det där att få till den där rätta stämningen med pauser och intontation. Och på fredag blir det release-aw för novellsamlingen.
Det finns nog många därute som drömmer om att leva mer som du. Vad skulle du säga till dem?
– Vänta inte. Man ångrar inte det man testar, bara det man inte testar. Och be om push. Tar man hjälp och visar att man inte klarar sig själv, då kan man faktiskt fixa sina egna bananskal och se till att hamna där man tror att man borde vara. Man ska må bra, man har bara ett liv för tusan, det ska man vara rädd om.