– Det jag gillar med scouter är att alla kan vara med och oavsett vem du är så passar du in. Vi jobbar i patruller och det behövs både kluriga personer och sportiga, ju mer olika personer man har i gruppen desto bättre funkar det, säger Monica Johansson.
Hon var själv scout under sin uppväxt i Nyköping. Kanske inte så konstigt eftersom båda hennes föräldrar var ledare i KFUM:s scoutkår.
– Jag kommer ihåg hur mysigt det var att vara på hajk och sova i militärtält med en kamin i mitten. Ledarna gjorde spårningar i skogen på natten för oss sen stod de i mörkret och skrämde oss. Vi har också gjort ljus-spårningar med våra scouter här i Ekängen men vi har hoppat över att skrämmas, säger hon och ler.
Scoutgruppen gör det mesta scouter brukar göra. Det är knivmärken, knopar, eldmärken, laga mat över öppen eld och hajker. De tränar livräddning och lär sig om miljön. De har grävt ner plast, olika slags papper, glasbitar och bananskal för att efter en tid gräva upp och se hur mycket som har brutits ner.
– Det är roligt att hjälpa barnen ta sin egen kunskap ett steg till och att se hur de utvecklas till att bli riktiga scouter. Sen är det roligt att vara ute i naturen. Det finns inget bättre än att sitta runt lägerelden på kvällen och summera dagen. Jag lär mig mycket av att lyssna in hur barnen pratar och resonerar.
Att Monica hamnade i Linköping beror på att hon efter sjuksköterskeutbildningen på Mälardalens högskola fick jobb på Njurmedicin på Universitetssjukhuset US.
– Jag hade tidigare jag gått på bibelskola och hade en tanke om att bli missionär. Det var därför jag slog in på att bli sjuksköterska. Jag tänkte det var en bra kombination.
Inte långt efter hon flyttat till Linköping träffade hon sin blivande man Roger i Filadelfiakyrkan, där Monica var medlem och Roger spelade i brassbandet.
– Han och några andra kompisar var och hälsade på i min lägenhet när jag var nyinflyttad. Min stereo var inte uppackad och han erbjöd sig att komma tillbaka och hjälpa mig att sätta upp den. Vi träffades, gifte oss och skaffade barn inom ett år. Varför vänta när man är tjugosju år?
Men när första barnet Thord föddes gick inte allt som det skulle. Thord fick kramper efter förlossningen, läget var kritiskt och de visste inte om han skulle överleva.
– Vi hade ett nöddop och satt och väntade på hans sista andetag. Men han var stark på något sätt och överlevde. I dag har han flyttat hemifrån och bor i Jönköping.
Med andra graviditeten gick det tyvärr sämre. Flickan som fick namnet Sara dog vid förlossningen.
– Jag förstår inte hur folk som inte är troende kan klara sådana kriser. Många bad för oss i olika församlingar, det betydde otroligt mycket. Det finns en stark gemenskap i kyrkan och vi fick mycket stöd.
Efter den tragiska förlossningen gjordes en utredning där det konstaterades att det inte förelåg några hinder att försöka skaffa fler barn. 1998 föddes Erik och två år senare Linda, båda fullt friska.
Tron är en viktig del i Monicas liv och hon var med och startade Equmeniakyrkan i Ekängen. En liten församling som har som ambition att växa.
– Vi hoppas i framtiden kunna anställa en pastor igen. Vi har nyligen fått avsluta pastorns tjänst för vi är för få att bära tjänsten i församlingen. Nu träffas vi en gång i veckan hemma hos någon medlem. Vi har bibelstudier och pratar hur vi som församling kan göra saker som betyder något för Ekängen. En gång i månaden har vi gudstjänst i skolans matsal.
Monicas liv handlar mycket om barn och ungdomar. Dels med scouterna på fritiden, dels i jobbet som skolsköterska på låg- och mellanstadiet på skolorna i Tallboda.
– Jag jobbar i team med kuratorer, psykologer, specialpedagoger och rektor. Alla kommer in med olika synvinklar och bidrar till att barnen ska få förutsättningar att klara skolan på ett bra sätt. Ingen dag är den andra lik och jag stormtrivs med jobbet.
Att i framtiden fortsätta jobba på i skolan, kyrkan och med scouterna ser Monica fram emot. Men det finns också planer som sträcker sig över större horisonter.
– Jag och Roger har en dröm att segla långt. Kanske över Atlanten till Karibien, vi får se hur det blir.
Hon är orolig för hur miljöförändringarna påverkar väder och vindar. De vill inte gärna tvingas att kryssa över havet om de stabila passadvindarna skulle ändras. Men de har provat att segla utomskärs i ett dygn i sträck och seglat från Gotland i hårt väder så erfarenheten finns där.
– Skärgården är vacker men att komma ut på det öppna havet med fri horisont i alla riktningar – det är frihetskänsla. Det finns en rytm och även om havet kan vara argt så lär man sig hantera det.