Lite bottenfärg, sedan är det dags för sjösättning. Nyblivna pensionären Johan Kristiansson tänker tillbringa största delen av året till sjöss.
I båthuset i Norrköping ligger Johans Malö och väntar på sjösättning. Det är den 36 fot långa båten som ska bli Johans och hustrun Ann-Helens huvudsakliga hem, nu när båda har gått i pension.
De hade en plan. Framåt hösten skulle de gå genom Europas kanaler för att så småningom nå Marseille och Medelhavet.
– Där tänkte vi svänga vänster och ta sikte på Grekland. Segla omkring i Medelhavet under vårarna och höstarna – och bo i villan i Norrköping ett par månader varje sommar och vinter, berättar Johan.
Men så kom corona. Medelhavet får vänta, och i år bär det i stället av norrut längs den svenska ostkusten. För båtliv, det ska det bli.
– Vi gillar det där lilla livet, det enkla livet. Man stryker inte skjortan, behöver inga strumpor. Man stöter på trevliga människor, frågar om de vill komma över på en drink och så gör de det. När man ska träffa kompisar i Sverige blir det mer "Hur har ni det vecka 21? Nähä, hur ser det ut vecka 22 då?".
– Sedan trivs ju Ann-Helen och jag bra med varandra, det är en förutsättning. När vi är tillsammans har vi inte sådär jättestort behov av påfyllnad utifrån.
Coronakrisen gör att Medelhavet får vänta. Den första långseglatsen som pensionär blir norrut i Sverige.
Seglat långt har de gjort förut. När barnen var 2 och 4 drog de iväg till Västindien och Venezuela och var borta i två år.
– Barnen har haft stor nytta av det där. De har fått med sig en öppenhet för andra människor och kulturer. De fick kompisar på andra båtar och Emilia lärde sig engelska.
Var det inte svårt att segla med små barn?
– Det tyckte vi inte då ... De största olycksriskerna var inte på båten utan när vi var i land. På havet var det sällan jobbigt.
Inga hemska stormar?
– Jodå! Det var vidrigt. Det fanns dagar när man helst ville lämna båten och flyga helikopter därifrån. Men det är inte många sådana dagar på två år, kanske fem eller tio.
Johan Kristiansson har alltid gillat att jobba. "Några 40-timmarsveckor har jag aldrig haft".
När jag frågar Johan om hans intressen nämner han förstås segling. Men först svarar han, ovanligt nog, "att jobba". Arbetslusten visade sig redan i barndomsstaden Kalmar, när han jobbade mer eller mindre heltid på Ica samtidigt som han gick på gymnasiet. Dessutom körde han lite taxi.
– Jag jobbade mest på morgnar, kvällar, helger och lov. Men en förmiddag var jag på Ica när rektorn kom in för att panta flaskor. Han ringde min pappa och rapporterade, men pappa svarade bara att "det där får du reda ut med Johan". Det slutade med att rektorn upphävde min närvaroplikt så länge jag skötte skolarbetet – och det gjorde jag. Det var så mamma och pappa uppfostrade mig, jag har alltid fått ta ansvar för mina egna handlingar.
Johan Kristianssons arbetsliv har gått i nioårscykler. Nio år på entreprenadsidan utomlands och lika många i Sverige, nio år på landstinget och nio på Sankt Kors.
Redan under studietiden på Chalmers drogs Johan till äventyr utanför Sverige, och han tog ett sabbatsår för att arbeta i Irak för Skanska – eller Skånska cementgjuteriet som det hette då. Efter utbildningen blev det ytterligare nio år utomlands.
– Jag var med och byggde upp infrastruktur åt oljeindustrin i Norge. Det var roliga år. Det fanns gott om pengar och allt skulle gå snabbt.
I Norge träffade Johan dessutom ungdomskärleken från gymnasiet, Ann-Helen, och nu blev de ett par. Arbetet förde dem till Kashmir.
– Vi hamnade mitt i inbördeskriget mellan Indien och Pakistan. Den sista gången vi åkte från hotellet till flygplatsen fick vi gevärspipor instuckna genom rutan sju gånger. Vi hade fått vårt första barn och det där kändes för osäkert. Vi valde att flytta hem till Sverige.
Efter några år i Huskvarna och långseglatsen till Västindien gick flyttlasset till Norrköping. Där har de bott sedan dess, trots att Johan arbetat i Linköping de senaste 18 åren.
– När man har ett så pass offentligt jobb som jag haft kan det vara bra att bo i en annan stad, där man är mer anonym. Och har man jobbat i byggbranschen är fem mils pendling ingenting.
Johan var produktionschef på NCC, men en dag tröttnade han.
– Jag upplevde att det bara handlade om att samla ihop så mycket pengar som möjligt varje kvartal. Jag började fundera på hur jag kunde jobba mer med samhällsnytta utifrån min kompetens och intressen.
På gymnasiet hängde Johan Kristiansson med kompisar ut och seglade. Sedan dess har båtar varit en stor del av livet.
Johan blev driftchef för Vrinnevi sjukhus och sedan chef för landstingets bygg- och fastighetsförvaltning. Där fanns det saker att ta tag i.
– Det saknades, som jag såg det, ett långsiktigt tänk på fastighetsinvesteringar och underhåll. Mycket av landstingets verksamheter bedrevs i skitlokaler. När jag sa till politikerna att det var palliativ fastighetsvård vi sysslade med var det en och annan som höjde på ögonbrynen.
Johan fick med sig både politiker och medarbetare och flera jätteprojekt drog igång: Framtidens US, Vrinnevi 2020, rättspsyk i Vadstena, nytt lasarett i Finspång.
Nästa jobb blev som vd för Linköpings kommunala fastighetsbolag Sankt Kors. När Johan tillträdde var det ett litet och inte särskilt aktivt bolag, men det blev snabbt stora projekt även här – Ebbepark, Vreta kluster, Cavok.
Det hände mycket under dina år på landstinget och på Sankt Kors. Hur stor var din egen roll i att det blev så?
– Klart att jag har en del i det, men ensam klarar man inte så mycket. Jag har lätt för att hitta lösningar på komplexa problemställningar och jag är bra på att få med mig människor, det är nog min största styrka. Om man får med sig en massa duktiga och modiga människor och de vill samma sak, då går nästan allt.
När man pratar med anställda på Sankt Kors förstår man att Johan varit en ovanligt omtyckt chef.
– Min grundvärdering är att tro på individen. Ger man individerna möjlighet att ta ett stort eget ansvar så levererar de på det. Det blir högre output och man har roligare på jobbet helt enkelt.
En stor del av pensionärstillvaron ska tillbringas till havs. När coronakrisen är över bär det av söderut till Medelhavet.
Johans vilja att få saker att hända snabbt har tidvis krockat med den kommunala processen. Ebbepark, som håller på att växa fram nu, började planeras redan för nio år sedan.
– Det är frustrerande. Svensk förvaltningstradition är att använda otroligt lång tid på att detaljplanera allt. Men när planeringen är klar är inte förutsättningarna desamma som när du började. Jag brukar säga att det då blir "exakt fel". Det är bättre att få saker att hända, hålla ett högt tempo och sedan justera planen efterhand. Successiv precisering kallade vi det i Norge. Men det har blivit mycket bättre i Linköping. Hade den nuvarande planchefen Alisa Basic varit med från början hade Ebbepark varit färdigbyggt nu, skriv det!
Johan Kristiansson fyller 63 i höst. Han har fått en del erbjudanden om olika uppdrag, men hittills har han sagt nej.
– Nu är det seglingslivet som gäller, även om det får börja med Bottenhavet i stället för Medelhavet. Sedan vet man aldrig vad som händer i framtiden.