Anders Landelius, annars känd som ”Slidin’ Slim”, upptäckte musiken redan i tidig ålder, men det skulle ta honom ända in på högstadiet innan han verkligen satsade på musiken. Först kom baletten. Balett började Anders med när han var fyra år. När han sedan fyllt tio år antogs han till Kungliga balettskolan i Stockholm.
– Ett bra tag såg det ut som att baletten skulle bli min karriär, för det är ju så när man blir antagen och man lyckas hålla sig kvar, säger Anders.
Men något hände under åren och musiken blev allt större i Anders liv, så en bit in i högstadiet hängde han upp balettskolorna för att ägna resten av livet åt musiken. Vid 15-årsålder spelade Anders för första gången med sitt första band i kulturhuset Bilda Bullerbyns lokaler. Lokalerna där han i dag jobbar.
– Jag hade nog aldrig trott att jag 35 år senare skulle sitta här och ha det här som en arbetsplats, säger han och ser sig omkring.
Under åren som gått har Anders varvat mellan att spela i band och som soloartist, där genrerna har varierat. Fast ingen annan genre har varit så stor för Anders som bluesen. En genre som han som hårdrocksintresserad tonåring uppfattade som lite trist. Bluesen kom in i Anders liv först på 90-talet när han ville lära sig spela gitarr.
– Den gitarrläraren jag träffade var bluesmusiker, så det föll ganska naturligt att han började visa mig lite grundläggande blues. I samma veva så läste jag musikvetenskap och en av de första föreläsningarna handlade om blues, då hände någonting i mig. Det gjorde att jag blev fascinerad av de tidiga bluesartisterna. Hela mytologin kring bluesartisterna var väldigt speciell, det sägs ju att man var i förbund med djävulen. De förde en tillvaro där de nästan var paria i samhällets ögon.
Det var även på 90-talet som artistnamnet ”Slidin’ Slim” kom till.
– Jag tyckte när jag skulle börja spela live att mitt vanliga namn lät lite trist. Det fanns en tradition i den tidiga bluesen att namnen ofta var beskrivande på något vis och ”slim” var vanligt förekommande. Jag spelade slidegitarr och var ju slim så då tyckte jag att det passade bra.
Efter tolv års karriär som Slidin’ Slim började Anders samarbeta med sin så kallade ”partner in crime”, Niels Nielsen. År 2006 producerade Niels Slidin’ Slims nya skiva som släpptes året efter. Därefter fortsatte Anders och Niels jobba tillsammans, på vad de trodde skulle bli Slidin’ Slims uppföljare, men det visade sig att det skulle bli något helt annat. Det blev starten för bandet Dead Soul. Redan vid första utskickade demon fick bandet ett skivkontrakt och därefter blev Dead Soul ett heltidsprojekt. Men efter flera års turnerande valde bandet att göra ett uppehåll i två år.
– Vi undrade hur vi skulle hitta energin till att göra en ny skiva och vi hade helt enkelt ingen lust.
Det var inte förrän förra året i december som bandet återförenades under två kvällar, där publiken bestod av folk från runt om i världen.
– Vi var väldigt genuint rörda över det. Det blev två underbara kvällar som gav energi.
Att det har funnits motgångar under Anders musikkarriär, finns det ingen tvekan om, men han poängterar att han lärde sig hantera det redan tidigt i karriären.
– När man kommer ut på bluesscenen så är det som så att man får den uppmärksamhet som man förtjänar. En pubpublik kan ju vara väldigt ignorant, drycken på bordet är viktigare än musiken. Jag tror att jag härdades ganska hårt under de första åren när jag uppträdde offentligt. Sedan hade jag också en lång vana av att, tack vare dansen, uppträda. Jag tror jag haft ett psyke där jag oftast inte låtit mig beröras så hårt av negativ kritik.
Nu när Anders fyllt 50 år och ser tillbaka på sin musikkarriär kan han inget annat än känna att han gjort en otrolig resa.
– Jag känner framförallt att jag har varit långsam i min utveckling, jag var absolut inget underbarn, jag brukar ibland säga att jag inte ens var särskilt musikalisk. Men jag har alltid varit passionerad och älskat musik. Den relationen till det jag har gjort gör att jag kan känna att jag inte på långa vägar är färdig.