Vi möts i solen utanför advokatbyrån Orrenius & Wangle på Hospitalstorget i Linköping och går vidare mot en bänk i skuggiga Trädgårdsföreningen.
– Så du har inte semester, är det första Ulrika Wangle frågar mig. Och konstaterar snabbt att hon ju inte heller har det. Men det hör till vanligheterna, ska det visa sig. Sammanhängande semester har hon inte haft på flera år.
Sedan Ulrika Wangle landade på advokatbyrån i Linköping 2013 har hon specialiserat sig som målsägarbiträde vid brott mot barn. Våld och övergrepp inom familjen är vanliga ärenden liksom nätrelaterade sexbrott. Sitt yrkesval har hon aldrig tvekat en sekund över, det är det första hon säger när vi slår oss ner på bänken:
– Jag bestämde redan på mellanstadiet att jag skulle bli advokat.
Oj, hur kom du på det då?
– Jag har känt ända sedan jag var liten att alla ska bli rättvist behandlade. När det var någon som var elak så kunde jag gå fram och säga till. Jag har varit trygg i mig själv och inte behövt ställa mig i ledet.
Självkänslan kom från föräldrarna. ”En riktig Bullerbyuppväxt”, så beskriver hon barndomen på en slättgård utanför Skänninge.
Att rikta in sig på humanjuridik föll sig naturligt. Efter examen i Stockholm och åtta år inom Åklagar-, Polismyndigheten och Rikspolisstyrelsen började hon på advokatbyrån med kontor i Linköping och Motala. Intresset för att jobba med utsatta barn hade vuxit genom åren.
Vad är det som är speciellt med att arbeta med barn som blivit utsatta för brott?
– Det är viktigt att man skapar ett förtroende. Mitt uppdrag är inte bara juridiskt utan blir också psykologiskt. Det blir extra viktigt att erbjuda en trygg miljö där man kan se och lyssna.
Hur gör du för att få det förtroendet?
– Det handlar om att vara öppen och lyhörd. Man börjar med att öppna upp med att prata lite allmänt som man gör med vem som helst, om hur de har det i skolan och så.
Förhören sker på Barnahus i Linköping, en samlingsplats för polis, åklagare, socialtjänst och barn-, och ungdomspsykiatri. Lokalerna är en gammal förskola, där finns leksaker och spel, fika. Föräldrarna väntar i ett annat rum medan förhör pågår, såvida de inte själva är misstänkta för brott.
Det senaste året har Ulrika Wangle bland annat företrätt fyra barn i Linköpingstrakten som utsatts för ”Snapchat-pedofilen”, en nätbrottshärva med 75 offer i Sverige.
– Gärningsmannen hade tagit kontakter via sociala medier och pressat tjejerna att skicka nakenbilder. De hade inte berättat för någon. De barnen mår ju väldigt dåligt. Många gånger har vi inte ens kunnat genomföra ett förhör. Vi fick ta det i etapper.
Kännetecknande för den här typen av brott är att barnen utsätts för hot och intalas att ”ingen kommer tro dig”, säger Ulrika Wangle:
– Det där grävs djupare och djupare. Det handlar om en psykisk misshandel som många gånger är svårare än den fysiska.
Hur påverkas du av att arbeta med detta?
– Självklart så påverkar det en, och man blir väldigt berörd ibland. Men… Jag vänder det till en drivkraft, att jag inte ger upp. Jag ser inga hinder.
Det låter som att du är ganska envis?
Ulrika Wangle börjar skratta:
– Envis, ja det är nog många som skulle beskriva mig så. Om jag vet att jag har rätt så står jag upp för rättvisan och ger mig inte. Det kan kanske låta lite skrytsamt men… När jag företräder en klient ska de veta att jag gör allt för dem och inte ger vika.
– Det blir inga 40-timmarsveckor, utan kvällar och helger. Det händer att klienter ringer på helger och storhelger, och då känner man att man måste ta det här samtalet. Det blir på något sätt en livsstil.
”En livsstil”, så beskriver Ulrika Wangle sitt jobb många gånger. Hon tror att advokater inom humanjuridik tar ut pension senare än andra för att jobbet upplevs så meningsfullt.
Men hur får du din återhämtning då?
– Min fantastiska familj ger mycket energi. Långpromenader i Vadstena, resor...
Ulrika Wangle tittar ut över Trädgårdsföreningen där några barn leker i solljuset en bit bort. Många barn väntar sig inte att bli lyssnade på, berättar hon. Det är vanligt att de inte tror att det är någon idé att anmäla.
– Det kan ju finnas de fall som inte leder till rättegång. Men där man däremot kan ge klienterna en känsla av upprättelse, att ”jag har ändå gjort vad jag kunnat”… det ger en drivkraft att gå till jobbet nästa dag. Deras lycka när de väl kunde genomföra det, att det var möjligt. Att man ser att det tänds lite stjärnor i deras ögon.