Nu och då. I nio år bodde Rolf Wirtén och hustrun Gunvor på Linköpings slott. "Den första som ringde och gratulerade mig när jag blev utsedd till landshövding var biskop Martin Lönnebo. Vi hade aldrig träffats förut, men allt sedan dess har vi varit nära vänner och i dag bor vi grannar."
Rotorbladen skär genom den klara höstluften. De dryga 13 milen från Grand hotel i Saltsjöbaden till Harpsund har gått fort. Helikoptern tappar höjd och går ner för landning mellan ladugården och den östra flygeln. Ner för trappan kliver ett gäng herrar i kostym. I täten går Olof Palme med Hubert Humphrey, USA:s 38:e vicepresident som är på statsbesök i Sverige.
Några steg bakom går Rolf Wirtén – talesman i finansutskottet – tagen av stundens allvar. Han är tillbaka på barndomens Harpsund. Platsen som format honom till den man han är i dag. Ängarna där han sprungit sig andfådd, träden han klättrat i för att titta på fågelbon och sjön han rott ut på för att fiska – långt före att den sovjetiske presidenten Nikita Chrusjtjov, FN:s generalsekreterare Kofi Annan och Tysklands förbundskansler Angela Merkel, tog plats i den berömda Harpsundsekan.
Tillsammans med Palme och Humphrey går han över gräsmattan som han brukade klippa till perfektion, de passerar rosenbuskarna där han rivit sina pojkhänder blodiga, och de rör sig med bestämda steg upp mot stentrappan där statsminister Tage Erlander och regeringen tar emot dem med utsträckt hand. På samma plats där Carl August Wicander, industrimannen som donerade gården som rekreationsbostad till Sveriges statsminister 1952, brukade stå och ta emot folkets jubel på sin födelsedag. När skymningen föll läste Anders de Wahl med dramatisk stämma en dikt innan fyrverkerierna lyste upp över Harpsundssjön.
– Carl Augusts födelsedag var en fantastisk dag för alla på gården. När jag gick över gräsmattan fick jag samma känsla jag hade som barn. Där stod Tage Erlander och Gunnar Sträng och hälsade oss välkomna. Lilla Rolf från Harpsund ...
Arv och miljö. ”Uppväxten på Harpsund har präglat hela mitt liv. För som de flesta människor är åren upp till man fyller 20 basen för hur man utvecklas både som karaktär och vilka intressen man får.”
Att gå mellan hallen och arbetsrummet är som att resa genom tiden. På väggarna i lägenheten i Linköping hänger tavlor som alla utgör viktiga pusselbitar i Rolfs snart 90-åriga liv. En av de viktigaste bitarna är ett svartvitt flygfoto över 30-talets Harpsund.
– Här står jag och pappa.
Han pekar på två prickar som tittar upp mot skyn. Pappa Karl-Gustav var förvaltare av familjen Wicanders egendom och tillsammans med hustrun Ebba bodde de med sina fyra barn – Åke, Rolf, Birgitta och Kristina – i en tjänstebostad bakom huvudbyggnaden.
För att ta sig till skolan var Rolf tvungen att gå eller cykla längs en krokig grusväg. 13 kilometer till Flen, enkel väg, i både regn och snöstorm.
– Nu för tiden är avståndet mellan Flen och Harpsund mycket kortare. Man har rätat ut kurvorna. I dag är det lite mer statsrådslikt att åka sträckan mot när jag cyklade där som liten. Då var det jobbigt att ta sig till skolan, det ska jag villigt erkänna.
När Rolf var åtta år bröt Andra världskriget ut och ur ett barns perspektiv stod världen stilla. Harpsund blev en ödslig fläck på kartan. Rolf utvecklade ett djupt intresse för naturen som har följt med honom genom hela livet – i dag är han hedersledamot i Världsnaturfonden. Hans tidiga ledaregenskaper gjorde också att han tillsammans med sin bror Åke bildade olika föreningar: fotbollslag och bandylag, frimärksklubb och den unika föreningen Lejontanden, "som inte fanns någon annanstans i världen", förklarar Rolf med ett leende.
– Efter realskolan trodde jag att mitt liv var slut. Det var långt till vidare utbildning och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började som lantarbetare som en av mina företrädare, Gunnar Sträng. Jag gick mina ladugårdsturer och mjölkade kor.
Men pappa Karl-Gustav och mamma Ebba hade andra planer för sin son.
Rolf Wirtén.
När Rolf var 17 år lämnade han gården och flyttade till Jönköping för att läsa till folkskollärare. Han blev inackorderad i ett litet "krypin" hos trädgårdsmästaren i staden. Hundra meter därifrån bodde Gunvor – hans blivande fru och livs kärlek. Varje dag styrde hon cykeln upp för den långa backen till hemmet. Intill fanns en kiosk och Rolf såg sin chans.
– Jag visste ju ungefär när Gunvor brukade komma. Jag har aldrig köpt en tidning så långsamt som under den här tiden. Hon blev lika förvånad varje gång och sa: "Jaså, kommer du?".
Rolf och Gunvor blev snart ett par. De byggde sig ett liv vid Vätterns strand och tillsammans fick de barnen Stefan, Håkan, Katarina och Magnus.
I sovrummet hänger ett fotografi över familjen. Rolf håller upp Magnus, familjens yngsta son som tittar ängsligt in i kameran. När Magnus bara var fem år fick han leukemi och dog. En smärta som satt djupa spår.
– Han var en sån underbar liten pojk. Det var fruktansvärt jobbigt och jag tror aldrig riktigt att Gunvor kom över förlusten av lille Magnus. För hur kan man göra det? Men vi har också fått uppleva en stor lycka i de andra tre barnen och i dag finns det både barnbarn och barnbarnsbarn i familjen.
Rolf Wirtén.
1953 avlade Rolf folkskollärarexamen, vilket också blev startskottet på en lång karriär inom skolväsendet. Först som lärare, därefter som skolsekreterare och rektor, innan han sedermera blev skoldirektör.
Han var tidigt politiskt engagerad och satt i drätselkammaren för Folkpartiet innan han vid 35 års ålder tog plats i riksdagen. I bänken intill satt en man som redan hade börjat att göra sig ett namn inom de politiska kretsarna – Olof Palme. De var båda invalda i riksdagens första kammare för Jönköpings län.
– Vi fann varandra direkt, Olof och jag. På den tiden hade inte ministrarna några ersättare, så när voteringsklockorna ringde kom de utspringande bakom talmannen från sina arbetsrum. Där fick vi sitta och vänta på att trycka ja, nej eller avstår. Det kunde dra ut på tiden, så vi diskuterade skolpolitik alldeles väldigt och vi hade ganska friska idéer om jag får säga det själv.
Han skrattar och fortsätter:
– Möjligtvis var Olof lite värre. För jag sa ofta: "Snälla Olof, så där kan du väl inte göra. Det står ju i skollagen att det ska vara så här". Då ryckte Olof på axlarna och sa: "Då ändrar vi lagen". Jag var ju skoladministratör, för mig var lagen och skolstadgan något jag skulle rätta mig efter. Jag tänkte att den kan man inte bara stryka ett streck över. Men det var precis så man skulle tänka. Olof hade rätt och jag hade fel.
– Sedan fanns det något annat som band oss samman också. När Magnus blev sjuk var Olof väldigt engagerad i vår lille pojk. Han tyckte så synd om oss. Varje gång jag träffade Olof på gatan eller i riksdagshuset hann vi bara hälsa innan Olof frågade: "Hur går det för Magnus?". Det gav ett annat djup åt vår relation. Då blir det inte bara ett politiskt och intellektuellt utbyte. Vi kom varandra nära på det mänskliga planet och vi blev vänner.
Första ministerposten. 1978 tog Rolf plats i regeringen som arbetsmarknadsminister. Han efterträdde Per Ahlmark.
Rolfs politiska karriär tog fart och han blev ordförande i Folkpartiets riksdagsgrupp. Han var djupt engagerad i miljöfrågor och 1978 fick han sin första ministerpost i Torbjörn Fälldins majoritetskoalition. Under de kommande fyra åren skulle han sitta i fyra olika regeringar som arbetsmarknadsminister, invandrarminister, samt budget- och ekonomiminister – dagens motsvarighet till finansminister.
Mest känd är han kanske för "den underbara natten", för exakt 40 år sedan, där han som budgetminister var huvudansvarig för en uppgörelse om marginalskatten med Socialdemokraterna.
– Spänningen var väldigt stor mellan mittenpartierna och Moderaterna. Därför samlade Torbjörn Fälldin partierna till överläggning i sitt tjänsterum nere vid Sergels torg. Fälldin fick med Olof Palme på att jag och Kjell-Olof Feldt skulle hitta en gemensam lösning på problemet. "Är ni med på det?", frågade Fälldin. "Ja", svarade både Palme och Ola Ullsten.
– Men Gösta Boman grymtade bara. Och när vi gick ut från sammanträdesrummet sa Boman: "Om du går med på Socialdemokraternas önskemål är det slut, då avgår vi". Jag såg det mer eller mindre som ett hot. Vi hade ju fått fria händer från övriga partier. Men vi satte igång ...
Rolf berättar hur han och Kjell-Olof Feldt skickade papper mellan varandra till långt in på natten. Klockan 03 kom de fram till ett resultat. Nästa morgon samlades de på nytt i Fälldins arbetsrum. Torbjörn Fälldin sög på sin pipa och sa: "Nå, vad säger ni?" Palme svarade ja, Ullsten likaså och Fälldin själv sa: "Ja, jag tycker inte att det här är så dumt". Gösta Boman grymtade på nytt. Men partiledarna bestämde sig för att gå till riksdagen med Rolfs och Feldts förslag.
Och själva begreppet "den underbara natten"?
– Jo, det blev så att jag och Gösta (Boman) hade sällskap ut från Fälldins rum. Det här var en väldigt spännande epok i politiken och journalisterna häckade alltid i korridorerna. Då hörde jag SVT-reportern Gunvor Hilldén ropa: "Rolf, hur har natten varit?". "Underbar", svarade jag lite ironiskt och sjönk ihop med axlarna. Det hade ju varit en lång och ganska jobbig natt. Då blev löpsedeln: "Underbart, sa Wirtén om skatteuppgörelsen".
– Och det gjorde ju inte Gösta gladare. Han kunde vara enormt charmig och trevlig att ha att göra med. Men han blev så arg över uppgörelsen att han och Moderaterna hoppade av. Efter det bildade vi en tvåpartiregering.
Fyrklöver i landshövdingar. Rolf Wirtén, Elisabeth Nilsson, Björn Eriksson och Magnus Holgersson (stående). "Tiden som landshövding var väldigt rolig. Tåkern och Tåkernfonden blev mitt hjärtebarn."
Efter 17 år som ledamot lämnade Rolf riksdagsarbetet 1983. Han jobbade en tid för FN, innan han blev koncernchef för försäkringsbolaget Ansvar som hade kontor i 13 länder. Rolf hade fått erbjudan om att bli landshövding flera gånger tidigare. Men när han 1987 fick förfrågan att bli landshövding för Östergötland kunde han inte tacka nej. Hans kärlek till naturen och Tåkern vägde tungt i vågskålen.
Rolf och Gunvor flyttade in på Linköpings slott. Som landshövding fick han möjlighet att lyfta fram framstående personer inom de områden som låg honom extra varmt om hjärtat: kulturen – han skulle senare instifta ett eget kulturpris, idrotten – där han stöttat otaliga idrottsprofiler i sin karriär, och framför allt, naturen – ett intresse han delade även med vår kung Carl Gustaf.
Något Rolf tog fasta på under ett av sina besök på Stockholms slott. Efter middagen är det brukligt att kungen och drottningen delar upp sig innan dansen. Rolf och Gunvor fick en timme med drottning Silvia.
– När vi satt där flög en galen tanke i mig. Så jag sa: "Ska inte kungen och drottningen ta med sig barnen och komma ner till Tåkern och titta på fåglar?". Drottningen ryckte till och svarade: "Det är aldrig någon som har frågat om vi ska ta med oss barnen. Jag ska tala med kungen". En kort tid därefter kom beskedet: "Vi kommer".
Att inhysa en hel kungafamilj i vindsvåningen på Linköpings slott visade sig vara lättare sagt än gjort. Säkerhetsföreskrifterna var rigorösa, men vistelsen blev lyckad.
– Vi fick en väldigt trevlig kväll tillsammans och nästa morgon väcktes alla klockan 05 för vidare färd mot Tåkern. Så där satt de små kungabarnen och åt Gunvors frukost.
Kungen blev också beskyddare av Tåkernfonden som varit ett av Rolfs hjärteprojekt under tiden som landshövding.
1998 skapade Rolf rubriker när han ingrep vid ett rån mot Hannas present och tobak i centrala Linköping. "Jag har alltid varit ganska orädd av mig. Jag tvekade aldrig att gå in", säger Rolf om händelsen.
För ett och ett halvt år sedan dog Rolfs älskade Gunvor. I dag bor han ensam i lägenheten med en utsikt som sträcker sig ända till domkyrkan – endast ett stenkast från hans tidigare liv som slottsherre.
Vad har familjen betytt för dig under de här åren?
– Det är den absolut viktigaste frågan av alla ... Jag har haft förmånen att få leva ett synnerligen lyckligt och rikt familjeliv. Den stora sorgen var när Magnus gick bort. Men i övrigt har vi haft ett fantastiskt liv tillsammans. Och Gunvor har varit mitt stora stöd i alla sammanhang. Utan henne hade mycket sett annorlunda ut.
– Gunvor fick sköta barnen när jag pluggade. Jag hade ju inte mer än gått ut grundskolan i stort sett. Så jag har fått bedriva självstudier och läst in fyra examen på min fritid. Det var väldigt slitsamt, samtidigt som jag har haft enorm nytta av mina studier. Just nationalekonomi kom att bli väldigt viktigt för mig som finansminister.
Finansministrar på rad. Från vänster: Rolf Wirtén (FP), Ingemar Mundebo (FP), Bo Lundgren (M), Bosse Ringholm (S), Pär Nuder (S) och Anders Borg (M), har alla haft ansvar för Sveriges ekonomi. Här en paneldebatt 2016.
Du har haft många tunga poster. Vilket jobb anser du själv har varit viktigast?
– Det som står högst i rang är förstås tiden som finansminister. Det fanns en statskalender med kungen överst och där låg finansminister väldigt högt upp på listan. Så jag och Gunvor var även med på Nobelmiddagarna. Vi gick ner för trappan med pristagarna och satt vid honnörsbordet. Det var inte alltid så lätt för en gammal bondpojke att kommunicera på alla möjliga språk.
Från kohagen i Harpsund till Blå hallen i Stockholms stadshus.
– Ja, det är lite roligt när man tänker på den lilla pojken som inte kunde plugga vidare för att skolorna låg för långt borta. Det är klart att man har skakat i benen ibland, tänkt att "nu har de allt trott för mycket om mig". Men det är också viktigt att möta de här uppgifterna med en stor ödmjukhet. Jag har fått leva ett oerhört rikt och spännande liv.
– Och jag brukar säga att jag har fått i mig mer piprök än någon annan i Sverige. För jag har suttit intill Torbjörn Fälldin i alla år.