Ridån går upp och ett fulldukat julbord rullas in på scenen. Mitt på bordet sitter en nioårig flicka med uppspärrade ögon.
Året är 1998. Platsen är Vadstena slott och det är premiär på operan baserad på Elgard Jonssons "Tokfursten".
Tårarna bränner bakom ögonlocken och hon söker efter mamma Susanne i publiken. Men så händer något. Hon fångas av strålkastarljuset och plötsligt försvinner allt annat.
– Jag minns att jag tänker "NU!". Och så var jag bara fullständigt i det.
Hon tittar fascinerat på sångarna och sceneriet omkring henne.
– "Åh, om jag kunde göra det här. Om jag hade en röst, skulle jag göra det här. Men det får bli i mitt nästa liv."
I dag – 23 år senare – lever Anna sin dröm. Till våren tar hon sin masterexamen i opera vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.
Hon växte upp tillsammans med sina syskon utanför Skeda udde. Mamma Susanne jobbade som journalist och pappa Olle var fotograf.
Själv var hon teoretiskt lagd och gick internationella gymnasiet. Som 19-åring flyttade hon som au pair till Tyskland och sedan vidare till Frankrike där hon pluggade franska och jobbade på en restaurang för hemlösa. Siktet var inställt på att läsa till jurist eller psykolog. Men det var en sak hon ville göra först ...
– Jag har alltid älskat att sjunga. Så jag ville plugga musik på en folkhögskola. Men det har aldrig funnits i min vildaste fantasi att jag skulle kunna försörja mig på min röst. Musik är något för andra, inte för mig.
När sångläraren på folkhögskolan i Dalarna sa att hon kunde sjunga opera hade hon svårt att ta till sig orden. Men den utopiska barndomsdrömmen fick vingar. Hon sökte till en utbildning i klassisk musik i Härnösand – och kom in. Vingarna växte och hon sökte vidare till Danmark, fick näst högsta betyg och kom in på Danish National Academy of Music i Odense.
– Det har tagit väldigt lång tid innan jag insett att det här är faktiskt något jag ska göra. Jag tänker fortfarande inte på mig själv som operasångerska, jag säger att jag är konstnär.
Efter fem år i Odense tog Anna både en kandidat- och masterexamen i klassisk sång.
Det var också i Odense hon träffade sin blivande man Niels-Martin. Av en slump – eller om ödet hade ett ringfinger med i spelet. Hon var ute på dejtingappen Tinder när han dök upp på radarn. Niels-Martin, som egentligen bodde långt utanför Annas sökområde, var på teater i Odense den kvällen.
Första mötet var på ett café.
– Redan första kvällen pratade vi om att vi ville bilda familj. Vi var båda så pass gamla att vi ville vara ärliga från början, ingen av oss hade tid för skitsnack. Vi ville träffa den som vi skulle leva resten av vårt liv med.
Niels-Martin visste direkt att Anna var rätt. Från Annas sida tog det lite längre tid. Men Niels-Martin hade tålamod och i september 2019 ringde kyrkklockorna i Vårdnäs kyrka.
I dag bor paret i Lerum utanför Göteborg.
Under sin utbildning har Anna gjort roller som Dido i "Dido och Aeneas", Armelinde i "Cendrillon" och Zelatrice i "Suor Angelica".
Varför opera?
– Det finns ingenting som är svårare att sjunga. Men det är också det som är så häftigt. Jag har alltid varit väldigt ångestdriven. En blandning av ångest och fascination. Min röst har varit bångstyrig och jag har hela tiden känt att jag inte nått mitt tak än.
– Men jag är också väldigt prestationsinriktad. Jag kan inte slappna av förrän jag gjort allt det jag ska göra.
Andrummet hittar hon i visan. 2018 släppte hon albumet "Ljus, lova ljus" som fick Danska musikerförbundets entreprenörspris. Senare i år släpper hon sitt andra album "Förgänglig".
– Visan har alltid varit lättillgänglig för mig. Den är en fristad från det klassiska som är en väldigt frustrerande och långsam process. I visan är det inte heller fokus på sångteknik, utan det är uttrycket som är det viktigaste. För mig är visan och operan två olika bitar i samma konstnärskap. Allt handlar om att beröra sin publik.
Som viskompositör spelar naturen en central roll i skapandeprocessen.
– Jag skriver inte rakt på sak, utan använder mig av metaforer. Det handlar ofta om existentiella tankar.
2018 dog pappa Olle i lungcancer. En sorg som hon har försökt att bearbeta i sitt låtskrivande.
– Jag har lärt känna pappa ännu bättre retroaktivt. Jag har tänkt att ingen i min familj sysslar med konstnärskap, men efteråt har jag insett att pappa var ju konstnär. Medan jag har rösten som mitt instrument, var kameran hans. Jag har inte förstått det tidigare.
– Jag vet inte om det någonsin är lätt att förlora en förälder. Men jag kände mig inte färdig. Det tråkigaste är att han aldrig fick bli morfar. Jag hade gärna velat sluta cirkeln med det ...
I framtiden vill Anna kombinera livet som operasångerska med att sjunga och skriva visor. Hon drömmer om ett liv på landet – med närheten till en storstad och operascenen.
– Jag har varit väldigt rotlös som person eftersom jag flyttat runt mycket. Nu vill jag känna att det är här jag ska vara. Sedan jag träffade Niels-Martin känner jag att jag vilar lite mer. Han är mitt hem.
– Det är inte så att jag inte vill stå på de stora scenerna. Men jag vill ha en familj och jag är inte beredd att offra allt för att leva i en kappsäck. Då kan man inte heller stå på Metropolitan. Jag är okej med det. Så länge jag får vara konstnär – det är det viktigaste för mig.
I november testades Anna positiv för corona och tiden där efter har varit ett prov i tålamod.
Har påverkas du när du inte får sjunga?
Anna skrattar.
– Jag blir som ett monster. Jag blir galen när rösten inte funkar. Men jag är väldigt, väldigt tacksam att inte viruset satte sig på stämbanden.
Efter några tuffa månader i sjuksängen längtar hon nu tillbaka till scenen.
Kan du beskriva känslan när du möter din publik?
– På scenen har jag inga hämningar – där kan jag blomstra. Jag känner en otrolig kontroll, att jag kan bestämma vad du ska känna.
– Jag känner också en enorm frihet. Det är fantastiskt de gånger det funkar.
Samma känsla som när du som nioåring satt där på julbordet i "Tokfursten"?
– Ja ...
Hon tystnar och fortsätter:
– Ibland är allt fel. Man är svettig, skorna funkar inte, man är rädd för att man ska ha glömt texten ... Det finns så mycket orosmoment i att stå på scenen. Men så kommer det där ögonblicket. Ja, just ja, det var det här – den totala euforin. Det är de stunderna man lever för.