”Jag känner att det värsta redan har hänt”

– Min envishet och målmedveten höll på att dra ner mig i döden, så jag behövde kraschen för att vakna upp och för att förstå att jag behövde ändra jättemycket i mitt liv, säger Maria Jagerwall. 

I dag, 16 år senare, sprudlar hon av energi, älskar sitt nya liv, har alltid champagne på kylning och ser meningen med åren hon var så sjuk. 

– Nu kan jag använda den erfarenheten som en positiv kraft till att hjälpa andra. Och då är det värt det, säger Maria, som under rehabilitering från utmattningsdepressionen bytte yrke till stress- och hälsocoach och startade eget företag.

Hennes målmedvetenhet och drivkraft används nu till något bra. Nya jobbet är också hennes stora intresse. Hon är nördigt intresserad av hälsa och nya rön. Att hjälpa andra till förändring är en passion.

– Det här är min grej, men jag fattade inte det de första 20 åren när jag jobbade som ingenjör, säger Maria och skrattar ljuvligt. Men då hade jag inte den erfarenheten jag har nu. 

Intervjun gör vi via Facetime, nytt för oss båda i jobbsammanhang, och något som Maria nu ska erbjuda kunder som inte kan eller vill besöka henne. Corona påverkar hela världen och naturligtvis även Maria. Hon har ställt om, men allt är ovisst. Hennes älskade företag kan gå i konkurs. Ändå är hon lugn.

– Jag känner att det värsta redan har hänt i mitt liv. Ett Corona rubbar inte mig, säger Maria, som i stället för rädd blir handlingskraftig och fokuserar på det hon kan förändra. 

– Oro leder ingenstans. Den som är mest flexibel kommer också att må bäst.

Maria har sjungit i rockband, varit med i Tjäder,  varit försäljningsingenjör med egen budget på 25 miljoner, sjungit opera, varit ordförande i Norrköpings brukshundklubb och gillar att prova saker. 

– Som när det var för lite skratt i mitt liv, då gick jag en kurs för stand up-komiker. Jag tänker ofta: Vad saknar jag i mitt liv, vad vill jag göra mer av?    

Hennes 56-åriga liv innehåller mycket glädje och spännande saker. Men livskurvan innehåller också två stora trauman. 

Första stora livskrisen inträffade 1985, när hennes pappa Helge blev bragd om livet på skjutbanan. I dag är Maria imponerad av sitt eget 21-åriga jag.

– Jag saknar honom och det kommer jag alltid att göra. Det var fruktansvärt, det går inte att beskriva naturligtvis, men samtidigt så sa jag till mig själv: Jag ska framåt, det här får inte stoppa mig, jag accepterar inte att mitt liv stannar nu, för det har ju precis, knappt börjat. 

– Det skulle inte pappa ha velat och ingen skulle tjäna på det. Jag förstår inte hur jag kunde tänka så klokt, men det var som någon drivkraft. 

För tio år sedan beställde hon hela utredningen från våldsroteln och läste allt.

– Det var bra för mig, att förstå att de hade vänt på varenda sten. Pappa var sportskytt och hade många vänner inom polisen, jag tvivlar inte en sekund på att de gjorde allt de kunde för att lösa detta. 

Officiellt löstes aldrig fallet, men Maria vet att polisen tror det var ett vådaskott, utan uppsåt.

Andra stora livskrisen kom 19 år senare – den svåra utmattningsdepressionen. 

– Och den krisen var mycket större, och det låter kanske helt förskräckligt, men så är det. För då höll jag på att dö själv. 

Många faktorer spelade in, som en omöjlig arbetssituation, privat där flera nära dog och höga egna krav. Hon bröts sakta ned under en lång tid. Och hon slog larm, men fick ingen hjälp. 

– Jag var jättetrött, hade ångest, hade ingen lust med någonting. Jag orkade gå till jobbet och jag orkade gå hem, men inte mycket mer.

Ett år senare, en fredagskväll i januari 2004 kom den klassiska väggen. 

– Jag säger: "Ska vi äta kyckling?" och min sambo säger: "Nej, jag vill hellre ha fisk". Då bryter jag ihop. 

– Hysterisk gråt, jag kan inte konversera, fick gå och lägga mig. Jag kan inte tänka klart, inte resonera, har inga kognitiva förmågor, kan inte koncentrera mig, inte komma ihåg ord, stod inte ut med ljud. Jag var en människospillra. Jag förstod ingenting och det gjorde ingen i min närhet heller.

Maria blev sjukskriven några månader i taget, relationen med sambon tog slut, hon blev utköpt från jobbet, gick till psykiatrikern, åt antidepressiv medicin. 

– Det pågick bara, utan att jag fick någon vettig hjälp, så ett och ett halvt år senare var jag vid vägskälet. Om jag inte ska ta livet av mig, vilket jag inte ville, så måste jag bli frisk. För det här livet vill inte jag leva. Då fick jag någon sorts kraft och bestämde mig – jag ska bli frisk nu.

Driftkraften kom till nytta igen. Några milstolpar bidrog till vändningen. 

Stressmottagningen på Karolinska institutet där hon började 17 januari 2006.

– Det var som att komma hem, jag träffade människor som förstod mig och andra i samma situation. 

En morgon i april kom en första belöning.

– Jag vaknade och kände wooow, jag vill gå ur sängen. Jag är glad. Jag har energi. Helt otroligt. En sån känsla. Jag hade inte haft den känslan i kroppen på kanske fem år.

Sedan följde 29 katastrofala dagar, men hoppet var väckt. Och i maj kom två nya dagar med energi.

– Yes, det finns hopp, yes, jag har gjort rätt, yes, jag är på rätt väg.

 En stress- och hälsocoachkurs blev nästa kliv. 

– Efter ett halvår insåg jag vilken kraft det var i det här och hur gärna jag själv hade träffat en stress- och hälsocoach när jag slog larm, ett år innan jag blev sjuk. Då kanske jag aldrig hade blivit sjuk.

Hon bestämde sig för att starta eget. 

– Sedan den dagen har jag prioriterat min egen hälsa och att allt jag gör ska andra ha glädje av. För då får min svåra sjukdom en mening. 

Maria kände framtidstro – jag klarar det här, det här vill jag göra.   

– Den 2 juli 2007 skickade jag in ansökan till bolagsverket. Den dagen var en sån vattendelare. Nu är jag inte sjuk, jag är företagare. 

Friskbolaget var startat, hon jobbade 25 procent och kunde successivt gå upp till heltid. 

– Den dag jag sa adjö till Försäkringskassan, det var ju champagne alltså.

Hon har alltid champagne i kylen. Finns alltid chansen att det händer något som känns viktigt att fira. 

– Jag kanske vinner en hundtävling, får in ett stort uppdrag, då kan man inte sitta där och inte ha champagne.

Maria menar att det kan komma något gott ur nästan allting, som att den egna utmattningen nu är ett av hennes arbetsverktyg.

– Det är min styrka i dag. Kunde jag komma tillbaka och starta ett eget företag från det otroligt dåliga läget jag var i, då klarar jag också vad som helst.