Agneta Aldén sålde sin butik Prêt à Porter på St Larsgatan i Linköping våren 2018 när hon var 68 år.
– Det är det bästa jag har gjort i mitt liv, jag har inte längtat till mitt jobb en enda gång. Däremot har jag längtat efter mina tjejer Amal och Monika som jag hade anställda hos mig.
I dessa virustider är hon extra tacksam över att inte vara butiksägare längre. Hon lider med alla i branschen.
– Jag avundas inte de stackarna, det är kniven på strupen för massor av dem. Allt är så ovisst. Frågan är hur många butiker som överlever det här.
Hon funderar även över corona ur ett större perspektiv och om det kanske, kanske kan komma något gott ur allt.
– Det drabbar hela världen, det kanske är någon som säger till oss att vi får försöka ändra vårt beteende och leverne om vi ska ha världen kvar.
– Vi kanske behövde det här, för att förstå hur viktigt det är att tänka på ett annat sätt, i stället för att bara gå på som ångvältar och strunta i miljön, fattigdomen och alla barn som inte får mat.
Corona både skrämmer och påverkar Agneta, men hindrar henne inte ifrån att njuta. Och så fort vi pratar om livet som pensionär så sprudlar hon igen.
– Jag trivs jättebra. Jag var rädd i början och tänkte: Vad ska man göra hela dagarna, skrattar Agneta.
Nu fattar hon knappt hur hann jobba, det är nämligen fullt upp varje dag.
– Största skillnaden nu är att jag är fri. Jag behöver inte ha några måsten, jag gör precis som jag vill, ingen kan tala om för mig att jag ska göra si eller så.
Hon tar ofta dagen som den kommer, men startar med en skön vana.
– Jag gillar att gå upp på morgonen och bara sätta mig och njuta. Jag unnar mig en god frukost varje morgon med kaffe, smörgås och gröt och så sitter jag länge och äter, läser tidning och tittar lite på tv.
Hon umgås med barn och barnbarn, går promenader med hunden Bella, fikar med väninnor, trivs med livet på landet och hittar på saker som gör att livet blir roligt.
– Ja, jag ser till att aldrig ha tråkigt.
På de långa dagliga promenaderna med Bella får hon både röra på sig och träffa människor.
– Jag kan gå och gå hur länge som helst och skingra tankar. Jag promenerar säker sex kilometer varje dag, och i och med att jag har Bella så kommer jag ut i alla väder.
– Och man träffar många när man har hund. Vi går ofta längs Stångån och det blir många man stannar och pratar med.
Bäst är tiden med barn och barnbarn.
– Min familj är det absolut viktigaste i mitt liv.
I normala tider är hon väldigt mycket med barnbarnen, passar dem eller är på deras aktiviteter.
– Jag går och tittar på allt vad de gör, om de spelar ishockey eller fotboll, det är så underbart att få gå och heja på dem.
Men det har precis som mycket annat så klart påverkats av corona.
Ekonomiskt lever hon ungefär som tidigare, det vill säga hon har råd att ha kvar bil, sommarstället och fina tvåan i Tannefors, vilket är en stor trygghet. Hon är glad att hon både har kunnat och varit klok nog att pensionsspara. Ett råd hon gärna ger de som jobbar nu.
– Man ska se om sitt hus så man kan få ha det bra och spara lite extra till pensionen för det behöver man göra.
I Svartmåla, där hon tillsammans med sonen Johan har hus, är hon mycket.
– Trädgården är ett intresse som kommit mer och mer. Jag känner ett lugn, en harmoni när jag går där ute och pötar lite.
De är i full gång med att renovera det tredje och sista huset på tomten och kanske bosätter Agneta sig där.
– Huset blir ännu finare än jag har hemma i Tannefors, så kanske flyttar jag dit, det vet man inte. Jag ska känna mig för denna sommaren.
Som kontrast till landet, gillar Agneta även stadslivet och att träffa väninnorna. Före corona sågs de ofta, som exempel kunde de ta pendeln till Norrköping, gå där och shoppa, käka lunch, ta ett glas vin och åka hem.
– Nu pratar vi i telefon eller sms:ar i stället. Vi måste dra vårt strå till stacken, så att inte smittan sprids. Man måste skydda sig själv och andra.
Hon anpassar sig och njuter av det hon kan göra.
– Jag trivs i min ensamhet också ska du veta. Jag blir inte helt hispig eller tycker att livet är förskräckligt om jag inte har något någon dag. Nej, nej, då kan jag bara njuta och tänka: åh vad lyxigt det är, då kan jag sätta mig och ta en kopp kaffe.
Man vill ju nästan bli pensionär efter att ha pratat med dig?
– Ja, jag hoppas att folk fattar att de har något att se framemot.