Gerd bär ett diakonemblem, vilket är ett vigningstecken för diakoner i Svenska kyrkan.
Vi träffar Gerd vid domkyrkan en kylig förmiddag i slutet av november. Det går inte att undkomma samtalsämnet alla pratar om just nu. Pandemin och framtiden.
– Det är oerhört ovisst. Man får bita ihop tänderna och göra sitt bästa. Jag förstår att många tycker att det är jobbigt när man är ensam. Som pensionär och ensamstående är det en väldig påfrestning, säger hon.
Vi slår oss ner vid ett av borden vid domkyrkans entré. Gerd lägger sin röda jacka över axlarna. Människor rör sig in och ut genom kyrkan. En del tänder ett ljus. Andra sätter sig ner i bänkraderna en stund.
Kyrkan och diakonens roll är extra viktig i tider som dessa, menar Gerd.
– Det är viktigt med kyrkans samhällsansvar. Diakon betyder medhjälpare. Diakonen är kyrkans utsträckta hand till människor som är utsatta, sjuka och sörjande. Diakonin är lite eftersatt om man jämför med andra grupper i kyrkan. Jag skulle önska att det fanns fler diakoner.
Vad är anledningen till det?
– Jag har inget svar på det. Det är en sådan ställning kyrkorna har tagit, säger Gerd.
Att bli diakon var inte planen från början. Som 20-åring hade hon svårt att bestämma sig för vad hon ville göra.
– En god vän tipsade mig om att bli lärare och sedan bygga vidare på det.
1969 tog hon sin småskollärarexamen. Hon arbetade i Malmö i två år och fick senare jobb på lågstadieskolor i Linköping.
Inom Gerd växte en längtan om att göra något annat.
– Jag har varit intresserad av kyrkan under hela mitt liv. Min mamma var kyrkligt intresserad och var kyrkvärd. Jag längtade efter att få jobba inom kyrkan.
Under tiden som hon studerade till diakon fick hon jobb som ungdomsledare och ungdomskonsulent på Stiftskansliet. 2001 började hon jobba som domkyrkopedagog i domkyrkan. Inom tjänsten anordnade hon guidningar för alla åldrar. Allt från skolbarn till äldre.
"Jag förstår att många tycker att det är jobbigt", säger hon om de känslor som kan uppstå under pandemin.
Kan du berätta om någon anekdot från dina guidningar?
– En av bilderna på predikstolen föreställer Jungfru Maria som får besök av ängeln Gabriel. Det var en gammal farbror som tittade ironiskt på mig och sade "Vem är den där Maria då?" Jag visste inte hur jag skulle göra, men gissade på att han skojade med mig. Då sade jag "Om du inte skojar med mig kan jag svara seriöst och berätta att det är Jesus mamma".
2011 gick hon i pension.
– Det är det bästa jobb jag har haft. Det var fantastiskt. Man hade inte malandet som finns i grundskolan. Det var ett av skälen till att jag tröttnade på läraryrket.
Engagemanget inom kyrkan tog inte slut efter pensionen. Hon fortsatte med guidningar, men endast för vuxna.
– Jag guidar dem under en timme. Vi gör en rundvandring i kyrkan och berättar om kyrkan och konstverkens historia.
Hon utbildar också nya guider. Guidningarna har dock behövt ställas in för att minska smittspridningen.
Hon arrangerar guidningar i domkyrkan och utbildar även nya guider.
I oktober i år prisbelönades Gerd för sina kulturgärningar inom Svenska kyrkan. Då fick hon ta emot Martin Lönnebos kulturstipendium för år 2019. Hon tilldelades 10 000 kronor.
– Det var stort. Det var en kort ceremoni som var inlagd i stiftsfullmäktige. Jag fick gå dit och ta emot stipendiet. Biskopen Martin Modéus höll ett tal till mig. Jag fick ett diplom och en blombukett.
Hur ser du på Svenska kyrkans framtid?
– Jag är optimist. Jag tror att vi kommer att klara kriserna. Vi kommer att tappa medlemmar, men vi kommer aldrig att behöva lägga ned.