Det hela började med att Suzanne Ross fick ett brev hem till sig.
– Där stod det att de ville komplettera efter mammografin då de hade sett något som de ville titta närmre på med ett ultraljud. Jag tänkte att det ska väl inte vara några problem, säger hon.
Ultraljudet genomfördes men vårdpersonalen ville även ta en biopsi.
– Svaret kom ungefär två veckor senare och det visade sig att de hade hittat en liten tumör i mitt högra bröst, säger Suzanne.
Hur gick tankarna när diagnosen kom?
– Tårarna bara sprutade, det var en sådan chock. Jag hade inte kunnat vänta mig det, även om jag visste att det kunde bli så här så fanns det samtidigt inte i min värld. Jag tänkte, är det nu jag ska dö?
Den första operationen innebar att man opererade ut en tårtbit ur bröstet där man hittade delar av den elakartade tumören, vilket innebar att Suzanne även fick gå igenom en andra operation.
– Då tog dom bort portvaktskörteln vid lymfkörtlarna i armhålan. Jag trodde väl återigen att det skulle bli bra men det var det inte.
Då man även hittade cancer i körteln fortsatte behandlingen med cellgifter och strålning.
– De första tre cellgiftsbehandlingarna var okej, jag blev trött och fick håravfall. Men de andra tre var hemska. Jag tappade smak. Allt jag stoppade i mig smakade som plåt, det enda som smakade gott var nyponsoppa. Sedan åt jag mycket röd grapefrukt och drack juicer då det var det enda som smakade nästan som vanligt, säger Suzanne och fortsätter:
– Min fasa var att behöva tappa allt hår, det kanske låter fåfängt eftersom det "bara är hår", men för mig har mitt långa hår alltid varit en så stor del av min identitet. Men sedan när den dagen väl kom så handlade det inte längre om att tappa det. Utan det gjorde fysiskt ont att tappa det, och det hade jag inte räknat med. Men det kändes som om någon stod och drog mig i håret hela tiden, så då var det bara att klippa av sig det.
Suzanne berättar att kortisonet som hon fick ta innan cellgiftsbehandlingarna gjorde att hon blev som en Duracellkanin med mycket energi som helt plötsligt kunde krascha. Och sprutorna som följde gjorde henne trött och febrig.
– Det som underlättade för mig under tiden var att skriva anteckningar och att gå på promenader så mycket jag orkade. Sedan har jag fått otroligt fint stöd av min man Lasse, mina föräldrar, övrig släkt, vänner och kollegor.
Även om cancern tärde både på psyket och fysiken så fanns det inte på kartan att Suzanne skulle ge upp.
– Jag tänkte att det finns botemedel för det, just bröstcancer är det ju goda prognoser på. Jag försökte bära med mig att jag är en fighter och att jag ska ta mig igenom det här. Det fanns inget annat.
Efter dagliga strålningsbehandlingar under sommaren 2020 och en datortomografi kom äntligen beskedet den 16 september – Suzanne är fri och frisk från cancern.
– Det var en oerhörd lättnad, det var det enda jag hade tänkt på sedan cancerbeskedet.
Är du rädd för att cancern ska komma tillbaka?
– Oron finns ju än i dag, men jag försöker ta en dag i taget.
Känner du att din syn på livet har ändrats?
– Delvis. Eftersom jag levt med psykisk ohälsa tidigare, så har jag känt av det där med att vakna upp och vara tacksam över att jag mår bra. Men efter det här som är en allvarlig sjukdom så är det klart att jag känner att jag måste ta vara på den tiden jag har.
I dag är Suzanne tillbaka på arbetet som barnskötare i Motala, något som hon saknat. Men så fort världsläget tillåter ska hon ut och resa.
– Jag försöker resa så mycket jag kan, och nu har jag så mycket semester sparad, så nu vill jag bara använda den till att resa, skrattar Suzanne.