I vanliga fall brukar Joel Halldorf pendla till Stockholm för att undervisa på Enskilda högskolan ett par dagar i veckan. Men nu är tiderna inte så vanliga längre och sedan mitten av mars har han hållit sig hemma i huset utanför Bestorp.
– Inom den akademiska världen är man ju väldigt tränad i att jobba hemma, så det i sig är inga problem. Men det är klart att man saknar studentkontakten, klassrummen och kollegorna, säger Joel Halldorf.
Hemma har han sällskap av sina två barn och sin fru Lydia Halldorf, som driver Babettes kafferi inne i Linköping.
– Vi upptäcker enkla saker att vara tacksamma för med coronan. Tacksam över att vi är friska, att tempot går ner lite för oss som inte jobbar inom sjukvården. Att vi kan stanna upp och njuta av våren. Samtidigt så saknar vi våra äldre, farmor och farfar och mormor och morfar.
Joel Halldorf föddes i Linköping 1980 och växte upp i Skäggetorp och Sturefors. Att växa upp i familjen Halldorf innebar en uppväxt inom kyrkan och litteraturen. Farfar Samuel Halldorf var under sitt liv pastor och författare och en ledande person inom Pingströrelsen i Linköping och Sverige. Pappa Peter Halldorf är också pastor och författare och mamma Christina Halldorf är samtalsterapeut.
– Min farfars far var också pingstpastor så vi har funnits med i pingströrelsen sedan början, i över hundra år. Det är många som säger "din farfar döpte mig" eller att pappa var deras pastor när de var unga. Det är många som har en relation till min familj.
Det fanns aldrig någon press på att även han själv eller hans bröder skulle bli pastorer. När han var yngre ville han bli lärare eller journalist, för att få skriva.
– När man växer upp i en kyrklig miljö blir teologin både ett sätt att närma sig de stora livsfrågorna och mysterierna, men också min egen släkthistoria och uppväxt.
Teologistudierna började på Linköpings universitet och fortsatte sedan i Lund, Uppsala och på Duke University i North Carolina i USA. Som docent i teologi och kyrkohistoria började han 2015 att skriva ledar- och debattartiklar i tidningarna Dagen och Expressen.
– Det är intressant. Jag har alltid fascinerats av samtal och när man håller på med religiösa frågor så finns det inte så mycket kunskap i Sverige, och det märks alltmer i debatten. Därför får man också ett slags folkbildningsuppdrag, att försöka förklara och reda ut en del saker som kanske borde vara självklara men som inte riktigt är det.
Som skribent på en av landets största tidningar blir man lätt föremål för många kommentarer och skiftande åsikter.
– Det är klart att det blir hett ibland. Så länge folk inte ägnar sig åt grova personangrepp är det inga problem. När man har vuxit upp inom kyrkan är man väldigt van vid att människor inte håller med en. Så har det ju varit sedan skolgården. Att någon tycker att man är helt fel ute eller är galen är inget nytt.
Sedan coronaviruset började spridas i Sverige har Joel Halldorf skrivit flera texter om ämnet och vridit och vänt på vad viruset kan lära oss om människan och samhället, hopp och förtröstan. I Expressen 11 mars: "Det känns som att vara i en dimma, men i själva verket ser vi klarare än någonsin. För det är ju precis så här världen är – hela tiden. Vi hänger alltid samman, döden vandrar alltid vid vår sida, de svaga är alltid särskilt utsatta och vi har aldrig kontroll."
– Det här är en väldigt speciellt tid. En tid av oro, dödsångest, restriktioner och en osäkerhet i samhället. Man märker att det finns en väldig efterfrågan på existentiella reflektioner. Alla tvingas vi till de här frågorna, man kommer nästan inte undan.
När han och Lydia skulle vända hem till Sverige efter studierna i USA väntade de sitt första barn. I Linköping fanns de blivande far- och morföräldrarna så en flytt tillbaka till hemkommunen kändes naturlig. Nu har det gått 11 år sedan de flyttade in i huset på landet några kilometer utanför Bestorp.
– När vi fick barn så konstaterade vi att det inte fanns någonting som drog oss någon annanstans. Det är ett beslut som vi aldrig har ångrat det minsta.
Den 23 maj fyller Joel Halldorf 40 år. Men något stort firande blir det inte.
– Min fru fyller år bara en månad innan mig och vi hade tänkt ha en stor fest med vänner och familj. Men det får vänta till efter pandemin. Det får bli med familjen och så får vi avvakta och hoppas på mer festvänliga tider i framtiden.