Ida Olofsson är 34 år och mår förhållandevis bra i dag. Det tog henne 10 år att komma hit.
– Jag hade till slut ändå tur. Men en persons rehabiliteringsprocess ska inte bero på att ha tur. Det ska finnas bra och lättillgänglig hjälp som är lika för alla, säger hon.
Ida Olofsson jobbade tidigare på ett revisionsföretag där arbetet krävde ständig kontakt med kunder, snabba beslut och att ha "många bollar i luften". Allt detta som brukar anses vara orsak till ökade sjukskrivningar på grund av stress och utmattning. Men det var inte anledningen till att Ida Olofsson blev sjukskriven. Hon hade fått fem hjärnskakningar, två redan under unga år, som ett livligt barn.
Men den fjärde hjärnskakningen inträffade i vuxen ålder och den lämnade djupa spår på Idas hälsa. Sedan dess lever hon med kronisk smärta, hjärntrötthet och känslighet mot ljud och ljus.
– I min sjukdom finns det inte klara rutiner för vad man ska göra. Det är svårt att hitta rätt medicinering och rehabilitering. Åren gick och det blev inte mycket bättre. Samtidigt som jag hela tiden var inställd på att bli helt frisk och fortsätta som tidigare, säger Ida Olofsson.
Till slut kom Ida till Smärt- och rehabiliteringsenheten i Linköping där man som patient får träffa olika professioner för att ta helhetsgrepp och få acceptans för sin nya livssituation.
– Jag började ifrågasätta om jag ens ville bli revisor med tanke på hur stressigt det var. Och så småningom insåg jag att jag ville, och kanske behövde, byta jobb. Byta bransch.
På enheten samlades sedan alla som var involverade i hennes rehabilitering: läkare, arbetsgivare, arbetsterapeut samt personal från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Idas arbetsförmedlare berättade att hon kände till ett jobb på Samordningsförbundet Centrala Östergötland som kanske skulle passa. Och det blev början på Idas "resa" tillbaka. Då visste ingen, och inte Ida heller, vilken arbetsförmåga hon hade.
– När det kommer till arbetsträning finns det, enligt mig, två förhållningssätt. Antingen kan man se det som att en persons begränsningar utreds. Eller så utreder man under vilka förhållanden som en person kan nå sin fulla potential. Skillnaden i förhållningssätt hos läkare, myndighetspersonal eller en chef, som ska stötta dig i din rehabiliteringsprocess, påverkar dig enormt mycket.
Ida Olofsson säger sig ha träffat de som ser hennes potential bortom symptomen.
– Din chefs eller handläggares uppfattning om du ska lyckas betyder mycket mer än du tror.
När Ida accepterade sin situation och började arbetsträna på Samordningsförbundet började hon också göra saker hon gjorde tidigare, springa och lyssna på musik. Sakta gick det framåt. Det visade sig att Ida kan jobba heltid. Det krävdes en del anpassningar som avskildhet, begränsat antal möten per dag, luckor i kalendern för dåliga dagar och anpassad arbetstid. Men det fungerar.
Ida Olofsson är i dag projektledare för Insatskatalogen där det finns över 1 000 samlade insatser vars syfte är att öka människors möjligheter till återgång i arbete och ökad livskvalitet. Något som hon själv hade behövt när hon var sjuk och slussades runt mellan olika myndigheter.
– Det känns fint att kunna ge tillbaka något. Jag hade tur, men det är inte turen som ska avgöra. I vår katalog kan vem som helst i behov av välfärdens tjänster hitta det man behöver.