– Jag tänkte på det förut, att jag har nog ofta gjort val som sticker ut, säger Helen när vi slår oss ner på den soliga bänken hemma i Linghem.
Hon nämner Me too innan vi ens har börjat med intervjun. Dagen innan har hon läst en artikel om kvinnlig militärhistorik, som har satt igång en del minnen.
– När jag läste var det som att jag fattade mycket bättre vad jag själv har varit med om.
Helen Olsson som hon hette då, växte upp i Motala. Mamma var hemmafru, pappa jobbade på Electrolux. På gymnasiet gick hon fyra års teknisk utbildning. Där på skolan fick hon se reklam för Lottakårens verksamhet och de kommande åren utbildade hon sig till ”flyglotta” i tre etapper.
Apropå det där med att göra val som sticker ut: det var i flyglottornas regi som Helen drev igenom tävlingen ”årets stjärngosse” i Motala 1978. Pojkarna fick skicka in bild och presentation, precis som luciakandidaterna. Sen var de välkomna på audition.
– Jag har liksom alltid velat vända på saker och göra tvärtom, berättar Helen.
Kaxigt? Men när Helen tänker efter hur hon var som barn blir svaret: ”blyg. En blyg flicka”.
Ändå vågade hon ge sig iväg på sommarläger med lottorna själv när hon var 17 år. I Bunge på Gotland fick hon prova på att sitta i flygtorn. Men den avgörande faktorn till yrkesvalet var en annan: ledaren för flyglottorna i Motala var en förebild. Det var också hon som tipsade Helen om att söka flygofficersutbildningen. Sedan fick äventyret styra.
Från omgivningen var reaktionerna mestadels positiva. Kompisarna tyckte att det var häftigt. Men pappa var orolig: hur skulle det här gå?
I februari 1980 inställde sig Helen bland 80 andra kvinnor för mönstring i Solna. 30 av dem klarade testerna på samma villkor som männen. 29 påbörjade värnplikten på flygflottiljen i Uppsala samma sommar.
1978 hade regeringen fattat beslut om att kvinnor skulle få utbilda sig till officerare inom vissa områden. Flygvapnet var först ut. 1989 var Sverige det första landet i världen att ha öppnat alla militära befattningar för kvinnor. Förändringarna var inte självklara, den dåvarande överbefälhavaren hade hållit emot in i det sista.
Den där sommaren 1980 var medieuppbådet enormt.
– Det var ju superstort, en massiv mediebevakning. Det var nytt, vi var pionjärer. Samtidigt var det ju ganska läskigt, minns Helen.
På F16 i Uppsala hade det gjorts anpassningar för de kvinnliga rekryterna, en egen kasern hade skapats fristående från männens. Andra saker hade man däremot bortsett ifrån: det fanns inte uniformer för kvinnor, utan det fick sys upp efter hand. Skor fanns inte i tillräckligt små storlekar.
– Vi fick en summa varje månad som kompensation för att vi använde våra egna underkläder. Handdukarna var små och täckte bara från naveln och neråt. Som kvinna vill man ju hellre ha en som går härifrån och hit, säger Helen och måttar.
Småsaker, men också symboler för att de hade marscherat in i en dittills manlig värld. Efter Lottakårens lite mjukare approach kom den auktoritära stilen i Uppsala som en överraskning:
– Man behövde anhålla om att få prata med ett befäl och sådär. Det släppte de på senare på 80-talet. Det var kanske för att det var så nytt, och de hade ögonen på sig, ingen skulle kunna ifrågasätta dem.
I den historiska genomgång som Helen läst, nämns att 60% av kvinnorna på 1980-talet hoppade av officersutbildningarna, med hänvisning till ”grisig jargong” och negativ särbehandling ifrån befälen. Helen är inte förvånad.
– Det fanns inga mentorer, det hade verkligen behövts. Det hände saker ibland som jag fick ont i magen av. Jag blev osäker på mig själv i de situationerna. Man befinner sig i en beroendesituation till officerarna, man tror att de ska göra rätt, och då är det väldigt svårt att veta själv var gränserna går.
Helen vill inte gå in på konkreta händelser men konstaterar att det rörde sig om närmanden, raljerande och härskartekniker.
Pratade du om det med de andra kvinnorna?
– Nej, man ville väl kunna reda ut det själv, vara stark.
Den inställningen tror Helen kan ha varit vanlig bland de kvinnliga militärerna.
Efter avslutad utbildning tog Helen sin första anställning i en dold berganläggning i skogen utanför Hannäs i Åtvidabergs kommun: ”Rockan”. Därifrån gjordes bevakning av luftrummet dygnet runt. Via radio i taktikrummet guidade hon piloterna. När ett okänt objekt upptäckts blev det ”skarpt läge”.
– Där var jag i mitt rätta element. Man kunde höra på piloten hur han föll in i sin roll, och jag också, alla föll in i sin ram, då gällde det att hålla känslorna borta.
Förmåga att hålla huvudet kallt har hon. Samtidigt som Helen inte tvekar för att säga att hon är känslig.
– Sen har jag ju kommit på att jag är högkänslig, säger hon och fnittrar till.
En högkänslig militär?
– Ja, det är väl fränt!
Det var på en yogaretreat för några år sedan som hon kände igen sig i beskrivningen av ”högkänslighet”: att känna av andra, ta in mycket intryck och lätt bli matt av dem. Förmågan att både ha känslor och att ställa dem åt sidan har hon jobbat med både i militären och i yogan.
Efter att berganläggningen lagts ner på 90-talet började Helen, vid det laget kapten, arbeta som flygstridsledare vid utprovning av JAS 39 i Kolmården. Nästa anhalt blev Transport och Specialflyg på Malmen. För några år sedan tog ”göra tvärtom”- sidan plats igen och Helen hoppade över till det civila. Sedan 2016 jobbar hon på Transportstyrelsen.
Hur är det att jobba i det civila jämfört med i det militära?
– Det är jättespännande. Den största skillnaden är att här blir jag tagen för den kunskap som jag har, oavsett ålder eller kön. Det är det som har varit problemet tidigare: att det har tittats mycket på att jag har varit tjej och inte på mina kunskaper.
Att hon tog steget in i det okända den där sommardagen för 40 år sedan ångrar hon inte. Även om hon kan önska att hon hade sluppit vara med om en del.
– Vi var föregångare, det är alltid tufft att vara först. Vi blev utsatta för mycket, säger Helen.
Skillnaden är att idag pratas det om det. I en sluten tråd på Facebook delas upplevelser av övertramp som det tidigare inte sades något om.
Helen konstaterar att många förbättringar har landat nu. Överbefälhavare Micael Bydén har tagit ställning mot sexuella övergrepp och kränkningar. Nu finns de rätta kläderna, mentorskap och förebilder. För det är klart, någon måste ju hinna bli den där förebilden först.