Som en extraförälder har hon hållit koll på Linköpings ungdomar sedan början av 2000-talet. Men när hon växte upp i Värmland i slutet av 1940-talet hängde hon inte själv runt på stan.
– Jag bodde på en stor gård på landet och då var det inte stan som gällde. I slutet av 40-talet fanns det i regel ett missionshus i varje by, åtminstone i Värmland. Där samlades man, både vuxna, barn och ungdomar. Tonåringarna från en viss ålder fick lov av föräldrarna att hålla sig utanför, de gick inte in i lokalen. Sedan var det i regel någon dansbana i socknen man kunde cykla till. Men de som var mindre fick sitta med. Så de frireligiösa sångerna kan jag fortfarande, berättar IngMari.
Även om hennes egen ungdom inte präglades av att dra runt på stan, så har IngMari vigt en stor del av sitt liv åt att hålla koll på tonåringarna som gör det i dag. När hon fyllde 65 gick hon i pension från jobbet som distriktssköterska. I samma veva började hon sitt engagemang för Nattvandrarna.
– Jag funderade lite: Nu ska jag gå i pension och vad vill jag göra då? Jag ville i alla fall göra något nyttig på fritiden. Jag har alltid tyckt om barn och ungdomar, de är fantastiska. I det här fallet är det mest ungdomar upp till 18 år. Jag har alltid tyckt att våra barn och ungdomar är allas ansvar.
Föräldrar i dag, och sedan många år tillbaka, har för stora krav på sig tycker IngMari. Både från sig själva och från omgivningen.
– Jag brukar skoja och säga att det är väl något fel vi har gjort i min generation. Att man inte lärde sina barn att den dagen du förhoppningsvis får barn så kan du inte leva som du gjorde innan. Men det kräver föräldrar av sig själva och det kräver samhället. Vi har ett tufft samhälle på det viset. Innan du har barn och du lever i ett förhållande, då är ni två. Ni kan göra mycket och det ska vara semester och man ska fortsätta i karriären. Och så ska du ha några hobbys också, annars är det ju inte bra.
Att föräldrar sedan tänker att de kan fortsätta så när de får barn tror inte IngMari fungerar. Och kraven stannar inte vid att föräldrarna ska ha mycket att göra, utan när barnen blir större ska även de ha flera olika aktiviteter utanför skolarbetet som ska skötas och ge fina betyg.
– Det är en ekvation som sunt förnuft säger att det kan inte gå ihop. Det kan inte funka, för dygnet har bara 24 timmar. Nu säger man att det är så många som känner sig fysiskt dåliga eftersom de är stressade. Jag tycker att de egentligen reagerar normalt på den pressen. Det är väl inget konstigt att de mår dåligt.
För att ta sitt ansvar för ungarna, som IngMari kallar dem, så var hon med och startade upp den lokala föreningen för Nattvandrarna i Linköping. Riksorganisationen hade då startat bara några år tidigare.
Nu har hon vandrat på nätterna i snart 20 år. IngMari har sett hur tonåringarnas beteenden förändras, och att deras platser att hänga på har förflyttats.
– På den tiden, nu låter det som att det var 100 år sedan men med utvecklingen känns det ibland så. Då i början av 2000-talet tog ungarna bussen från sina områden, möttes i stan och gick emellan Trädgårdstorget och Stora torget, tills det var dags att åka hem med de sista bussarna. Då träffade man ungdomarna, och de pratade med varandra. De hade kul tillsammans, och sedan så hade de sina lager någonstans. För på den tiden så började man att dricka sprit ganska så tidigt och det ökade sedan under ett antal år. Du var inte stor om du inte drack sprit.
Sedan dess har rörelsemönstret förändrats betydligt, menar IngMari. Ett tag var det populärt för ungdomarna att samlas i Trädgårdsföreningen och därefter träffades de vid Stångebro. Hon berättar att de från år till år aldrig visste var ungarna skulle hålla till vid skolavslutningen, som är ett av de viktigare tillfällena att vara synlig på stan.
På senare år har IngMari noterat att ungdomarna inte åker iväg lika mycket. Nu stannar de i stället i sina områden och umgås inte ute på gatorna i samma utsträckning.
– Men vi fortsätter så får vi se, det kan ändra sig. Till stan åker de i regel bara när det är någonting, och det är ytterst sällan det är. Förr var det ju discon, då kom man från Norrköping och Motala. Men det är inte populärt längre bland ungarna, allt ändrar sig precis som för de vuxna.
De gula jackorna är nattvandrarnas signum. När ungdomarna ser dem lysa i mörkret vet de att nattvandrarna går att lita på. IngMari har lärt känna många ungar under sina år som hon pratat och skämtat med.
– Vi finns där, men vi passar oss väldigt noga för att tränga oss på. Du måste möta ungdomarna med respekt, då får du respekt tillbaka. Det ska jag säga, så många kärlekshistorier som har berättats för mig med gråten mot min skuldra. Det har varit ganska många under de här snart 20 åren. För att man var en människa de kunde prata med, vi kände inte varandra. Jag kunde inte gå sedan och prata med deras morsor och farsor, det var ju inte tal om det och det visste dem. Vi har tystnadsplikt, det är vi väldigt noga med.
Men det är inte bara roliga möten som IngMari har varit med om. Dels har hon varit med och skjutsat hem ungdomar när de varit för fulla. Men det värsta tycker hon är när det har varit ungar som uppenbarligen inte mår bra, men som ändå ville klara sig själva. Att inse att det inte kommer att gå bra för en person, men samtidigt inte kunna hjälpa är jobbigt tycker hon.
Även om nattvandrarna inte ser ungdomarna lika mycket i dag, så har en positiv förändring skett. Grupperna tar hand om varandra mer, tycker IngMari. Om någon mår dåligt tar de andra ansvar. Det tror hon kan bero på att de dricker mindre alkohol i dag, och därför kan ta hand om den som mår dåligt i gänget.
IngMari fortsätter att nattvandra. Hon är 84 år och berättar inte om några planer på att sluta. När vi ses ska hon ut dagen efter och gå i mörkret.
En annan del av hennes engagemang just nu är att få igång nattvandrargrupper ute i områdena. I Skäggetorp finns sedan ett tag tillbaka ett gäng som vandrar. Förra året fick gruppen i Ryd Stångåstadens trygghetspris för sin närvaro på gatorna. Det område där vandrare nu håller på att utbildas är Berga. I alla områden har föräldrar själva gått ute, för att sedan rekryteras till Nattvandrarna där de får utbildning i bland annat HLR. För även om ungdomarnas beteendemönster har förändrats, så fortsätter IngMari att ta ansvar och göra nätterna lite tryggare för ungarna.