Drömmen. Hanna har alltid varit intresserad av att fota. "Jag visste direkt att det var bröllop jag ville jobba med."
Pingsten kallas ofta för hänryckningens tid – en traditionell helg för bröllop. Men för Hanna Keiser är det hänryckning året om. Åtminstone om man ser till bokningarna som strömmar in i arbetskalendern.
– Förut gifte sig de flesta brudpar i juni, juli eller augusti. Men nu väljer många att lägga sina bröllop både tidigare och senare på året. Vinterbröllop har blivit allt mer populärt.
– En annan trend är att välja en vardag i stället för lördag. Det tycker jag personligen är både roligt och nytänkande. Då kan ofta många av gästerna komma eftersom det inte krockar med något annat.
Hanna har alltid varit intresserad av att fota. Men det var först när dottern Meija föddes som hon köpte sin första systemkamera. Hon fick en fotokurs i present av sambon Hans. Men med familj och ett heltidsjobb som sjuksköterska på en gynavdelning var det svårt att få tiden att räcka till. Hanna sålde kameran och intresset slumrade in – till dottern Licea föddes för två år sedan.
En vecka efter att hon fick hem sin nya kamera åkte hon på en utbildningsdag med en av Sveriges främsta bröllopsfotografer. Hanna kände direkt att "det här vill jag göra". En kort tid därefter fick hon sitt första uppdrag.
– Sedan tog allt fart väldigt snabbt. Jag hade tänkt att ha fotandet som en hobby först, men jag blev helt fast.
Vad var det med bröllopsfotografering som lockade?
– Jag märkte hur berörda människor kan bli av de foton jag tar. De får minnen för livet som de alltid kan titta tillbaka på. Det är lite samma känsla som jag hade på sjukhuset, att det man gör har betydelse för någon annan.
Stor variation. ”Det ena bröllopet är aldrig det andra likt. Det är alltid olika ljusförhållanden och olika upplägg. Det är också det som är så roligt – man måste vara kreativ.”
Verksamheten blomstrade och Hanna hyrde en lokal i centrala Linköping. Hon hade precis tagit tjänstledigt från sjukhuset när pandemin slog till. Över en natt ställdes alla bröllop in – och Hanna blev av med sin största inkomst.
– När jag startade mitt företag var jag så taggad på att det skulle funka. Sedan var det som om någon drog undan mattan på mig när coronan kom. Det var väldigt tufft. Men jag har fått mycket stöd av min sambo.
Hanna gick tillbaka till sjukhuset på 60 procent fram till mars då hon tog tjänstledigt på nytt. Den här gången har hon inga planer på att återvända.
– Pandemin har fått mig att jobba ännu hårdare. Jag har insett hur mycket jag faktiskt vill det här. Det måste gå, för jag tycker att det är så roligt.
Nästa sommar står Hanna själv brud. ”Jag kommer att vara väldigt känslosam. Det är en stor dag som jag har sett fram emot egentligen ända sedan jag var barn.”
Vad är den största utmaningen med att fota bröllop?
– Inget bröllop är det andra likt. Det kan vara allt ifrån spöregn till gassande solsken. Som bröllopsfotograf måste man vara väldigt anpassningsbar och alltid på hugget. Helst ska man ha ögon i nacken för att inte missa något trevligt som händer bakom kameran.
Det sägs att brudar inte alltid är så lätta att samarbeta med. Är det en myt?
Hanna skrattar.
– Visst är många nervösa och stressade, men de är också väldigt förväntansfulla ... och tacksamma över att jag är där och kan fånga deras stora dag. Jag tror att jag är en ganska bra människokännare. Bara man pratar och skämtar lite, brukar de allra flesta slappna av.
– Sedan försöker jag att vara så diskret jag kan och även hjälpa till om det behövs. Det ger brudparet så mycket mer än om jag fotar hela tiden.
Och hur fångar man kärlek på bild?
– De bästa bilderna blir när de inte ens är medvetna om att jag tar dem. Jag brukar aldrig be paret att kolla in i kameran, utan jag försöker att fånga stunden precis som den är.
Själv hittade Hanna kärleken när hon flyttade från Järna till Norrköping. Där fanns Hans – "en snäll och rolig kille som verkligen såg mig", som hon själv uttrycker det. De klickade direkt och flytten gick till Linköping där döttrarna Meija och Licea föddes.
Om några veckor var det tänkt att hon själv skulle stå brud. Men på grund av pandemin har de valt att flytta fram bröllopet till nästa sommar.
Vem friade?
– Det var Hans. Vi var i Italien och tog en roadtrip upp till bergen. Jag var gravid med Licea och somnade i bilen. Uppe på toppen väckte Hans mig och sa att vi skulle gå ut och titta på utsikten. När vi stod där frågade han om jag ville gifta mig med honom. Jag blev väldigt paff – och glad. Sedan kom glädjetårarna.
I augusti nästa sommar gifter de sig vid Mauritzbergs slott. Platsen är redan klar, precis som fotografen.
– Det var det första jag bokade: lokal och fotograf. Sedan kunde jag slappna av ...
Hanna ler och tillägger:
– För det är bilderna man har kvar efteråt.