– Det är en praktiskt inriktad bok. Man ska kunna använda sig av den för sin egen träning, och anhöriga ska få hjälp att förstå hur den strokedrabbade behöver träna, säger Torvald.
– Även de som professionellt hjälper strokedrabbade, och politiker, ges tips hur de kan utveckla sitt arbete inom strokerehabilitering.
Under vår intervju hemma i villan i Vikingstad kretsar det mesta kring ordet träning. Torvald var i ganska bra form innan men nu har det närmast blivit en livsstil för honom att hålla igång kroppen.
Livet tog en ny vändning den 31 oktober 2012. Torvald var 71 år och jobbade som konsult inom företags- och personutveckling med egen firma.
Den här dagen var han på besök hos en god vän när han kände att något var fel. Han fick lägga sig i en säng och vännen ringde på ambulans.
– Jag var vaken hela tiden. På sjukhuset konstaterade de att jag hade fått en stor hjärnblödning.
Hustrun Elisabet och de två sönerna kom dit och fick höra att tillståndet var livshotande, framför allt under det första dygnet. Inga ytterligare komplikationer tillstötte men det visade sig snart att Torvald inte kunde röra sitt vänstra ben och inte heller lyfta vänster arm.
– Jag kunde göra så här med handen men inte mer, säger han och håller ihop tummen och pekfingret.
I dag använder han både handen och armen som om inget har hänt. Han kan också gå hjälpligt med sitt vänstra ben och använder rollator och krycka när det behövs. Och inte minst: han kör bil igen.
Att Torvald kunnat återhämta sig så bra beror förstås mycket på den professionella vårdens insatser, men det handlar också om stödet från vänner och familj. Och om hans egen vilja, motivation och disciplin.
– Jag har haft en väldigt stark vilja att komma framåt i min träning. I början av rehabiliteringen när vi tränade en till två timmar om dagen tyckte jag att det var så många vakna timmar kvar på dygnet. Jag fick en sån där gummiboll att träna handen med och jag fortsatte och fortsatte. Det skulle bara gå, helt enkelt.
Redan från början förde Torvald anteckningar om hur han tränade. Lyckligtvis är han högerhänt och kunde skriva ungefär som tidigare. Anteckningarna har varit en ovärderlig hjälp för att få överblick över framstegen och att sätta upp rimliga mål.
– Skrivandet har varit den röda tråden i min rehabilitering. Det är ett sätt att se min situation tydligt. Var står jag, vilka framsteg gör jag, vad är nästa mål? Jag skriver fortfarande varje dag, det är som dagboksanteckningar. Skillnaden är att nu skriver jag på datorn.
För ungefär ett år sedan började Torvalds texter ta formen av en bok. Nu är den färdig och har fått titeln ”Ge aldrig upp!! – Träning efter stroke”. Han lägger handen på boken som ligger på bordet mellan oss och säger:
– Det här handlar inte om mitt ego utan om att hjälpa andra som fått stroke eller har någon strokedrabbad i sin närhet.
Förutom att skildra sin egen väg tillbaka via rehabilitering ger han i boken tips och råd om hur man kan träna och vilka tekniska hjälpmedel som finns. Han intervjuar sin fysioterapeut och resonerar även kring sådant som drivkrafter, mål och humor.
Humor?– Det är en stor hjälp när man hamnar i en sån här situation, försäkrar Torvald.
Han betonar också att alla har olika förutsättningar. Själv var han ganska vältränad innan stroken slog till, med Vasalopp, Lidingölopp och Vätternrundor i bagaget. Det har sannolikt hjälpt honom att komma igen fysiskt.
Sedan är det olika hur allvarligt man skadas. Sätter det sig på talet och personligheten är uppförsbacken naturligtvis större, framhåller han. Det finns också en risk att man blir deprimerad och uppgiven.
– Oavsett var man står i sin rehabilitering är träningen nyckeln för att komma framåt. Det finns ingen bortre gräns för ditt tillfrisknande, du fortsätter alltid att bli bättre om du tränar. Men allra viktigast är det den första tiden.
Det är också då framstegen är som tydligast. Som Torvald skrev i sina dagboksanteckningar den 17 december 2012, en och en halv månad efter sin stroke: ”I dag lyckades jag knyta mina skor”.