Per Erik Gustavsson är frisk, men som 85-åring tillhör han riskgrupp ett – därför kommer födelsedagsfirandet att vara begränsat. Bara fru Sissi Stahli, den yngsta sonen från Linköping och några grannar är bjudna till fika. Det är helt okej för Per Erik. Att ordna ett stort kalas är som att ordna en fotoutställning, det vill säga väldigt arbetskrävande. Det får räcka med en stor sak.
När Åtvidabergs konstrunda blev inställd på grund av coronapandemin andades Per Erik Gustavsson ut. Äntligen skulle han slippa ordna ytterligare en sommarfotoutställning i hemmet i Björsäter, utanför Åtvidaberg. Varje sommar under de senaste tio åren har han påstått att det var den sista. Men hans fru Sissi Stahli, en etablerad skulptör som också brukar delta i konstrundan, kom på en bättre idé.
– Min fru blev eld och lågor efter en experts tv-uttalade att man kan utforska hembygden i stället för att resa utomlands. Och eftersom vi har så mycket plats här i trädgården, meddelade hon via sociala medier att alla intresserade kunde besöka oss och titta på hennes skulpturer och mina fotografier. Varje helg kommer mycket folk, berättar Per Erik Gustavsson.
Han visar en av sina käraste och, enligt honom själv, bästa bilder. Den har han satt upp på sin ateljés vägg – men på utsidan där det finns flera bilder. Ännu fler finns inne, där bara några får vistas samtidigt.
Hela sitt liv, både det yrkesamma som pressfotograf och lärare i foto, samt det senare som pensionär har Per Erik fotograferat. Det gör han fortfarande med sin gamla kamera vars svart-vita bilder realiseras i mörkrummet. Under de senaste åren har han också börjat använda sig av en digital kamera.
Det svåraste jobbet med en utställning för Per Erik är att välja ut vad han ska visa. Men några favoriter återkommer. Som "den bästa bilden" tagen 1956 när Per Erik lyckades komma till en skogsbrand, mitt ute i vischan, före brandkåren. Han stod redan redo med kameran när brandmännen kom dragande med sin vattenvagn och slangarna. Det fanns ingen väg och det var inte möjligt att köra brandbil i en sådan vild terräng, cirka åtta kilometer från Björsäter mot Yxnerum. På bilden syns det drama som utspelades då. Per Erik fångade stunden när arbetsledaren hade vänt sig mot brandmännen och sagt "kom igen killar" – samarbetet, beslutsamhet och gruppens insats för livet speglas i en enda bild.
Och hur visste Per Erik vart han skulle – på den där tiden när det inte fanns nuvarande teknik?
Hans pappa var en deltidsbrandman och Per Erik hade förstahandsinformation. Han hann till skogen före pappan och såg elden. Per Erik kallar det hela "att ha tur".
Genom åren har det blivit tusentals bilder. Många av dem har hamnat på landets största tidningars första sidor. Det mest dramatiska han bevakade var ett vulkanutbrott på Island på 60-talet. Han fanns på en båt utanför och fotograferade hur vulkanlava kom ut och hamnade i havet. På något mindre dramatiskt sätt skapades 2010 en annan favoritbild, gjort med digitalkamera.
– Vi brukade passa en bekants hund och gick ofta tillsammans på en kvällspromenad. Vi tog alltid samma väg och en gång stannade jag lite och kom efter Sissi och hunden. Det blev ett fantastiskt ljus och långa skuggor, men jag hade ingen kamera med mig. Nästa gång var jag förberedd och det blev en fin bild.
Hur behåller man gnistan under hela livet?
– Det viktigaste är att kunna bestämma över sin egen tid. Och att man älskar det man gör, annars blir man inte långvarig. När man slutar jobba måste man fortsätta vara aktiv. Här finns det hur mycket jobb som helst, att klippa gräset, hugga ved, snickra. Fyra av mina fem barn bor i Skåne och vi besöker dem ofta. Nu har det varit för ett tag sedan på grund av smittorisken, men förhoppningsvis går det snart över.
Kärleken är naturligtvis också viktig. För allt. Det sa klick mellan honom och Sissi Stahli för 24 år sedan. Som vid en vältajmad fotografering. Hon lämnade sin hemstad Amsterdam och gifte sig med Per Erik. Björsäter är deras hem där många av Stahlis, numera välkända, skulpturer har flyttat ut till trädgården. Skulpturerna, som hon själv beskriver som "för mycket", passar ihop med Per Eriks svart-vita fotografier i – och omkring – ateljén, 30 meter längre bort från trädgården.
Och när det gäller gnistan. Per Erik jobbar på sin nya fotobok som snart kommer ut.