– Breda kunskaper är nog det viktigaste, säger Gunnar Lindqvist, tidigare chef på Östergötlands länsmuseum.
– Och att med dessa kunskaper skapa förutsättningar för funderingar om samhället i dag och i framtiden. Den som jobbar på ett museum måste förstå det samhälle vi lever i i dag, inte bara det som fanns igår.
Gunnar Lindqvist var en chef som ändrade på ingrodda vanor och försiktiga traditioner och bidrog till att sätta Linköping på den kulturella kartan. Under hans tid fick östgötarna se jätteutställningar på hemmaplan, som den stora världsutställningen från Sevilla 1992 som lockade 105 000 besökare, Krouthén-utställningen 1994 som sågs av mellan 35 000 och 40 000 och Christo-utställningen 1995 som besöktes av mer än 30 000 personer.
Det var publiksiffror som länsmuséet inte hade upplevt förr. Det tidigare genomsnittet på 40 000 besökare per år blev över 200 000 under hans dryga tio år som chef.
En förutsättning var förstås lokalerna. Två stora utbyggnader uppfördes under hans tid, och det gav möjligheter både till bättre magasin och stora utställningar..
– Ja, muséets inriktning ändrades. Det blev snart känt som ett ganska radikalt och utvecklat museum som ordnade stora utställningar och lockade de bästa utställarna, och så hade det sällan varit på några länsmuséer över huvudtaget tidigare.
Gunnar Lindqvist hade egentligen tänkt bli jurist. Han studerade i Stockholm när han träffade blivande hustrun Amie Stålkrantz som läste på Konstfack. Hon var alldeles i början på karriären och skulle så småningom bli en välkänd keramiker.
– Han hade ett stort konstintresse och vi började gå på utställningar tillsammans, berättar Amie. Rätt snart växlade han spår. Det var så det började.
– Om jag hade fortsatt med juridiken hade jag hamnat i en form av någon slag, säger han, och det ville jag inte. Jag sökte bredden.
Hans ämne för licentiat-avhandlingen i konstvetenskap låter ändå inte så vidare brett: nederländska medeltida altarskåp. Han studerade dem på plats nere i Europa.
– Ja, och sedan upptäckte jag att jag betraktades som specialist på nederländska altarskåp, säger han och skrattar, både där nere och här hemma.
Smalt forskningsområde? Nej, inte alls. För att studera just de där skåpen var han tvungen att lära sig mer om den tid när de tillverkades. För att riktigt begripa sammanhangen måste han dessutom studera både kringliggande epoker och geografiska områden.
– Man måste vara specialist, förklarar han, och samtidigt låta bli att vara det.
Gunnar Lindqvist fick jobb på Historiska muséet i Stockholm; var ett tag på Nationalmuseum, på Riksantikvarieämbetet och några år på Östergötlands länsmuseum i slutet på 1950-talet. 1965 blev han chef på Jönköpings läns museum innan han kom tillbaka till Östergötland som museichef 1984.
– Förutsättningarna för att bedriva bra kulturverksamhet var mycket olika i landet, säger han, beroende på de olika kommunerna och landstingen. I Linköping och Norrköping fanns det stor kraft i kulturintresset, och det gav utrymme för att satsa. Både på det lokala hembygdsintresset, på alla fantastiska konstnärer i länet, och på det som gav nationell och internationell uppmärksamhet.
Han återkommer till behovet av bredd och sammanhang.
– Det är viktigt för ett museum. Att skapa förutsättningar för de här funderingarna om samhället och verkligheten.
Gunnar Lindqvist fyller 90 år och nu är det länge sedan han lämnade chefskapet på länsmuséet i Linköping. Hemma i det stora huset i Landeryd, på väggen i vardagsrummet, hänger avskedspresenten från muséet. Det är en oljemålning av konstnären Claes-Åke Schlönzig. Här står Gunnar Lindqvist omgiven av föremål som berättar om honom och hans livsgärning: tavlan av John Bauer, en av de konstnärer som han skrivit om; därunder en modell av länsmuséet med sin utbyggnader; en glasbåt av Bertil Vallien, en annan av de omskrivna konstnärerna; och en hel bunt med böcker om kyrkohistoria, konst och krukor.
Här i vardagsrummet finns också ett vackert allmogeskåp från Nykil, tillverkat på 1700-talet, ommålat ett par sekler senare och sedan med den ursprungliga målningen framskrapad igen, av museichefen själv på 1960-talet.
– Jag tycker om skåpet, säger han. Det binder ihop då och nu på ett bra sätt.