Kraftfull, snabb som en vessla, intresserad av allt, så säger några av kunderna om Torsten Harrström, egen skogsföretagare i Björnligan, som enligt ögonvittnen kan ta ner ett träd ”perfekt utan att mäta”.
En vanlig dag stiger han upp klockan sex och ger sig ut. Slutavverkning, gallring i skogen och trädfällning på tomter - 40-60 timmar i veckan har det varit i många år, medan hustrun Lisbet tagit hand om bokföringen.
– Jag har jobbat väldigt mycket, säger Torsten med betoning på varje ord, men Lisbeth har också jobbat väldigt mycket kan man säga. Det är nog få som har jobbat så många timmar med motorsåg som jag, tillägger han, som enligt uppgift ska ha slitit ut ett fyrtiotal sådana redan för 20 år sedan.
Från och med denna sommar kommer han inte att hugga mer, men som arbetsledare ska han fortsätta ”i några år till”.
Jag träffar honom i det egenhändigt byggda huset i Ringebyhöga i Västra Husby. Det ligger på en höjd, och en blåsig dag som idag ser det ut lite som ett skepp omgivet av gungande fält och grusvägar som försvinner åt olika håll. Fyra år tog det att bygga huset, som ritades av en av döttrarna. Torsten Harrström är född i Tingstad, men flyttade till Västra Husby som fyraåring, föräldragården syns från fönstren.
Där växte han upp, på lantbruket. Kanske kommer hans kraft ifrån mamma, tror Torsten. Hon hade fått ta över sin egen mors roll som 14-åring efter att denna gått bort i TBC. Sex pojkar tog hon senare hand om med stor energi samtidigt som hon skötte mycket i lantbruket.
Torsten gick i skolan från 6-13 års ålder, sedan behövdes han hemma. Att han började jobba i skogen var egentligen en tillfällighet. När han var 18 år kom ett skogsplanteringslag till granngården.
– De behövde någon som hackade, de ville ha mig med. Det fick jag för mina föräldrar om jag hjälpte till i lantbruket på kvällarna och morgnarna. I skogen fick jag 3,25 kronor i timmen, jämfört med fem kronor i månaden hemma.
Trots att han var äldst av sex bröder fanns inga särskilda förväntningar på att han skulle ta över gården. 1964 drog den egna verksamheten igång då Torsten köpte 600 kubikmeter skog ”på rot” tillsammans med sin bror.
– Jag högg och Kurt körde med häst och vagn.
1969 kom den första anställda. Med tiden skulle det bli som flest 100. Idag är det tre fast anställda, varav de egna sönerna är två. Att det är Lisbet som är chef enas de två utan tvekan om. Lisbet har till och med en skylt med texten ”chefen” i arbetsrummet, som hon fått av ett av barnen.
– Det hänger ett vigselbevis i hallen, jag avsade mig chefskapet när jag skrev under det, 1966, säger Torsten ganska nöjt.
Det var genom en av bröderna som de träffades. Eftersom Torsten var ”blyg för tjejer” fick han lite hjälp på traven av Sten som tyckte att han skulle ta med kollegan Lisbet på en tur i bilen och ”liksom åka omkring och titta på Östergötland lite”, berättar Lisbet.
Hur har ni kunnat hålla ihop så länge?
– Ja, men vi har ju haft så himla mycket roligt, säger Lisbet.
Och visst märks det nu också, att de skrattar ihop och turas om att berömma varandra när den andra går ut ur rummet. ”Han har det både i huvudet och i händerna”, säger Lisbet. ”Det är hon som har koll på allt”, säger Torsten, som konstaterar att de aldrig har grälat.
I Ringebyhöga är världen både liten och stor. För när Torsten berättar duggar gårdarna, husen och namnen tätt, känner du till den och den och det och det, undrar han eftersom jag har rötter i bygden.
– Det finns nog ingen som har åkt så mycket på småvägar i Östergötland som han, säger Lisbeth.
I hemmet finns gott om spår efter familjens hjärtverksamhet, i trädgården står tomtar som den ena sonen svarvat med motorsåg, i bokhyllan ligger lackade masurknölar på rad.
– Det här är min hjärna, säger Torsten och klappar en av dem på huvudet.
I vardagsrummet finns anteckningsböcker, fotoalbum och tidningsurklipp, där det bland annat nämns att Torsten fått ta emot pris för skogsvård.
Torsten har fört dagbok sedan 1967, dagligen fyra-fem rader om väder, vind och arbetsinsats. Den vanan tog han över från sin far, som skrev dagbok från 1936. Vi bläddrar i albumen, det är idel fällda träd, stockar, grenar och kaffepauser i skogsbackar. På en bild syns Torsten i toppen av en björk, några säkerhetslinor finns inte.
– Äh, det är nog bara en tolv, femton meter upp det där.
En gång ramlade han ner i ett stenröse och bröt armen. En annan gång skar han nästan av sig fingret på sågkedjan, det sydde han ihop själv med björntråd, nämner han utan att röra en min. När Torsten ska berätta om den äldsta dotterns födelse blir han däremot blank i ögonen: ”hon skrek inte, bara låg där och tittade kring sig", minns han.
Av de två döttrarna har den ena egen familjefirma och den andra är ingenjör. Troligtvis kommer inget av barnen att ta över företaget, men det känns ”helt okej”, enligt Torsten, lönsamheten i branschen är ändå inte lika stor som förr.
På frågan om hur det är att arbeta i skogen idag, kommer Torsten att tänka på förändringar. Det är mer ekonomiskt pressat än tidigare. Granbarkborrens härjningar skapar problem lokalt och i stort. Skogen är spelplats för motstridiga intressen, med en sida som vill skydda den till varje pris, en annan som vill att den ska räcka till allt. En mellanväg tror Torsten på.
Men inte minst tänker Torsten på de vidare förändringar som han sett sedan han började för 68 år sedan:
– Det är en väldig skillnad. Längst ut i skogen fanns det kungsfågel, svartmes och entita. Längre in talgoxe, trädkrypare och nötväcka. Det fattas mycket i skogen nu, orre och järpe är borta. Det fattas insekter och svalor, orm och groddjur och stora djur. På rasterna ser man att det är mycket färre fåglar.
När märkte du den förändringen?
– Det har varit löpande. Det är ju hela samhället. Jag tror inte att vi kan göra någonting åt det. Människan är väl egoist även om man inte är medvetna miljöbovar.
På måndag är det nästa arbetsdag, då väntar något av ett femtiotal tomtjobb. Eller så hugger ligan i med den några 1000 kvadratmeter stora slutavverkningen.
– Det är klart, man har ju en del jämnåriga som sitter på äldreboende också, så en har mycket att vara tacksam för, säger Torsten.