– Gemenskapen och sammanhållningen betydde allt, säger Ingemar Johansson och Sven-Olof Rydström om lumpartiden för 60 år sedan.
Av de 24 mc-ordonnanser som muckade 14 mars 1958 deltog 13 man i jubileumsträffen, elva frånvarande av naturliga skäl. Det lär vara den mc-pluton i landet som hållit hop mest och längst.
– En mc-pluton i Karlsborg har också hållit ihop länge men vi är unika, säger Ingemar Johansson.
1958 var kalla kriget en realitet och värnplikten var ett självklart inslag för alla unga män. Ett gemensamt intresse för teknik och motorer svetsade samman killarna. Den framtida yrkesinriktningen kom för många att handla om fordonsmekanik i olika former. I 4 var ett av landets största infanteriregementen med 900 man.
– Vi hade en viktig roll i dåtidens infanteri som sambandslänk mellan befäl och manskap. De som körde för stabskompaniet fick en inblick i mycket som killarna i skyttekompanierna saknade, säger Ingemar Johansson. När vi var ensamma var vi du och bror med befälen, vilket var ovanligt på den tiden.
Plutonen körde Monark Blue Arrow, en 250-kubikare som var pålitlig och slitstark. Motorn har var egentligen avsedd för en maskin som flyttade godsvagnar på rangerbangårdar men som anpassades till motorcyklar av den kände ingenjören Ulf Lundell på Monark.
– Fast jag körde min mc väl hårt i skogen och motorn skar två gånger, berättar Ingemar och skrockar förnöjt. Det var inte populärt hos befälen.
Ingemar och Sven-Olof har bara goda minnen från året på I 4. Utbildningen var mångsidig och tjänstgöringen självständig. Ingen risk för logementsdöden. De fick lära sig att navigera i Östgötaskogarna ensamma med hjälp av kartan. Ibland blev de uthyrda till andra förband. Även körning för stridsdomargruppen förekom vid repövningarna. Ibland hände det att de fick skjutsa stridsdomarna under manövrarna och då hade de blågula markeringar på hjälm och fordon. Alla som gjorde lumpen på den tiden kommer ihåg de blågula markeringarna på motorcyklarna.
– Visst hände det att vi körde fel i de djupa skogarna. En gång missade hela plutonen Skeda-Slaka på grund av dålig skyltning och då fick vi som straff cykla samma väg och det var inte populärt, säger Sven-Olof.
Men båda framhåller sammanhållningen och kamratskapet som det allra bästa med lumpartiden. Mobbning fanns inte på kartan i den här plutonen framhåller Ingemar och Sven-Olof med eftertryck. Kamratskapet har under åren förstärks genom de regelbundna träffarna
Var det ingen av er som funderade på en fortsättning som yrkesmilitär?– Jo, jag säger Ingemar. Tre gånger försökte bataljonschefen övertala mig att söka befälsutbildning. Jag var frestad men av familjeskäl avstod jag. En yrkesofficer förväntades tjänstgöra på många olika ställen i landet men det fungerade inte för mig.
Det tog 40 år innan första jubileumsträffen 1998 på initiativ av två kamrater i Stockholm, Lars-Olof Pettersson och Torvald Cardelli. Vid den träffen deltog 22 av 24 samt plutonsbefälen överfurir Erik Eriksson och furir Karl Öhrn som var utmärkta utbildare.
Sedan har jubileumsträffarna duggat tätt varav den senaste var 2017. Mc-veteranerna har besökt militärmuséet på garnisonsområdet, Flygvapenmuséet med guidning av en 93-årig flygare (fantastiskt), Motormuséet i Motala, besök hos polisen med en inblick i deras arbete och viktig information om nedläggningen av försvaret på Gotland.
Den sociala samvaron över en bit mat är också viktig. Sven-Olof är den som har dokumenterat mötena i ord och bild.
Blir det en fortsättning 2019?– Det har vi nog tänkt ja.