Åbacka café vid Stångån. Röda stugor, bryggkaffe och rosor, ett sommarsverige i miniatyr. För sociologen Sarah Mitchell är det här något annorlunda, hon kom till Sverige 2014. Masterprogrammet i Linköping passade perfekt efter åren som barnflicka i Kanada, Frankrike, England och Sverige. Sarah var intresserad av föräldraskap och familjer, hur ansvar fördelas och barn bemöts.
– Familjen är som ett mikrokosmos av samhället. I den svenska familjen där jag var barnflicka blev jag förvånad över att pappan, som la mycket tid på sin karriär, samtidigt hade en nära relation med sina barn.
Just nu forskar hon om fotografen Johan Bävmans bilder av föräldralediga pappor som fått mycket uppmärksamhet sedan Svenska institutet ställt ut dem i 40 länder, med målet att visa effekterna av ett jämställt föräldraskap. Enligt Sarah har bilderna fått positiva reaktioner, samtidigt som betydelsen förändras utomlands.
– Johan Bävman ville visa att det är orättvist att pappor får så mycket cred för att de är föräldralediga, när det de gör är något ganska oglamouröst och som kvinnor har gjort i alla tider. Han menar att bilderna är lite ironiska. Men när de skickas utomlands försvinner ironin, för i de flesta länder är de här svenska papporna väldigt speciella, eftersom pappor i många länder inte har rätt att ta ut föräldraledighet. De blir lite som "de perfekta papporna".
Sarahs iakttagelser av skillnader mellan hennes hemländer tar snabbt över samtalet. Det fanns ett skäl till att flytta till Sverige: hon hade läst om Human Development Index, där de skandinaviska länderna hamnar högt.
– Jag undrade hur teorin skulle se ut i praktiken, om folk skulle vara lyckligare i ett sådant land.
Och vad säger du nu då, sex år senare?
– Det är väldigt komplext. Sydafrika har stora sociala problem och utifrån det borde folk vara olyckligare… Men det är som att det händer något konstigt psykologiskt där. Att i Sverige är man så nära det perfekta livet på något sätt så att man får illusionen att om man bara får till de där små sakerna som fattas, då kommer man komma dit.
Även om debatten på senare år kretsat kring folkhemmets nedgång och fall upplever Sarah att den statliga tryggheten är betydligt starkare här än i Sydafrika, på gott och ont. Hon skrattar.
– Jag gick på gågatan i Linköping en dag och så var det en väldigt liten brand i en papperskorg, den var så liten så att någon hade kunnat släcka den med en vattenflaska. Det stod flera personer runtomkring, men ingen gjorde något, någon hade ringt brandkåren och nu stod de och väntade. Som att man tänker att staten borde ta hand om det, det blir lite som att man tappar sitt eget initiativ.
Hursomhelst trivdes Sarah i Sverige, en svensk pojkvän gjorde såklart sitt. Men valet att stanna var inte bara enkelt:
– Det är svårt för mig att flytta tillbaka. När folk ser mig i Sydafrika, ser de en vit kvinna. Jag märkte mer och mer på senare år att jag var privilegierad på grund av det. Till exempel, en gång när jag träffade en ny person på jobbet, så tog han för givet att det var jag som var chef. Det kändes rätt så obehagligt. Det är lätt att gå in i det, eller att hamna i en ”white savior”- roll, det är svårt att bara vara en person som bidrar som alla andra.
Sarahs förfäder kommer från Irland och Frankrike. Även om det var på universitetet som hon började reflektera över ojämlikheten i sitt hemland, hade hon uppmärksammat den redan som barn.
– Jag kommer ihåg att jag lånade ut en penna till en svart flicka i skolan en gång, och då sa hon ”oh you are a white angel”. Och då tänkte jag på det, att det var konstigt att hon sa det, jag var liksom inte bara en snäll person, utan jag var en snäll, vit person.
Att gå i en skola med svarta och vita barn var långt ifrån självklart i ett Sydafrika som tog avstånd från apartheid först 1994. Sarah har funderat mycket på att familjen hade ett svart hembiträde under hennes uppväxt.
– Om bara hon och jag var hemma och vi skulle äta mat, satte jag mig inte vid samma bord som hon, för jag visste att det skulle göra henne obekväm. Det gjorde mig ledsen eftersom vi hade en nära relation. Samtidigt fanns det en maktrelation. Det där är någonting som jag hade velat forska om i framtiden, hur maktrelationerna ser ut i vita familjer med svarta hembiträden. För mig var det ett val att arbeta som barnflicka, för henne var det inte det.