Den ödsliga naturen, de vackra vidderna och tystnaden – vandringens tre komponenter som gör fjällen till Pia och Nils-Eriks favoritplats. Far och dotter har alltid stått varandra nära och vandringen har blivit ett skönt sätt att umgås.
– Det finns inga störningsmoment i fjällen. När vi går avhandlade vi mycket praktiskt: var finns nästa bäck att dricka ur, var ska vi sova, säger Pia. Nils-Erik fyller i:
– Men ofta var det ganska tuffa etapper med tung ryggsäck och då fick man koncentrera sig på att gå.
För fem år sedan påbörjade Nils-Erik sin vandring genom hela den skandinaviska fjällkedjan från Grövelsjön till Treriksröset.
– Jag opererade ryggen i samma veva och bestämde mig för att försöka skrämma upp kroppen till någorlunda samma fysiska form som förr. Att vandra en bit av fjällkedjan varje år har varit min målsättning, säger Nils-Erik.
Sedan dess har han totalt vandrat 342 mil på hemmaplan, och 115 mil i fjällen. Men kroppen verkar inte särskilt skrämd.
– Nej, den mår bra. Vandringen gör gott. Det är bra med en målsättning, säger han.
Nu i somras var det dags för Nils-Erik, i sällskap med Pia, att avsluta vandringen i fjällkedjan med dess sista etapp: Björkliden via Nordkalottleden till Treriksröset. En vandring på 17 mil.
– Tjusningen med vandring är den fysiska utmaningen och att det skiljer sig från vardagens stillasittande med möten och mejl, säger Pia.
På sträckan finns inga möjligheter att köpa någon mat. Förberedelserna var därför många. Hemma i Linköping torkade Pia grönsaker och bär, i Nyköping torkade Nils-Erik viltkött.
– Det var kul. Vandringen och förberedelserna blir som ett kitt. Vi fotade maten och skickade till varandra och frågade hur många gram varje matvara blev. Ett helt blomkålshuvud väger bara 28 gram i torkad form, säger Pia.
Totalt packade de med sig mat till 22 måltider – plus frukost och mellanmål.
– Man gör av med en hel del energi när man går hela dagarna, så det gäller att inte slarva, säger Pia.
Att bära med sig mat för 11 dagar var en märklig känsla.
– Det var ovant. Man fick vila i tanken på att detta är allt jag har, säger hon.
Nätterna tillbringade de ömsom i tält, ömsom i norska fjällstugor – som får högre betyg än de svenska.
– De var rymliga, nyrenoverade och låg oändligt vackert och otillgängligt, säger Pia.
Allt som oftast delade de stuga med några fler vandrare. Stämningen var god, och vandrarna utbytte vänliga tips om skicket på broar, vilken led som var bäst och hur högt vattenståndet var.
På dagarna mötte de bara några få andra vandrare på leden. Men vad gör väl det, när ögonen kan vila på en renflock som korsar en bäck, en pigg hermelin och dramatiska berg.
– Den enorma skönheten är svår att få med på bild. Där uppe kan man se flera mil, och det är ju en ovan känsla här hemma på östgötaslätten, säger Pia.
För den som vill börja vandra, men inte har så mycket erfarenhet, tipsar Pia och Nils-Erik om att starta på hemmaplan. Ingångna vandringskängor är som bekant a och o.
– Sedan kan man hyra en stuga och göra dagsetapper, för att så småningom vandra mellan fjällstugor. Då slipper man släpa med sig tält. Då träffar man många andra vandrare och får tips och trix för fortsatta vandringar, säger Pia.
Nils-Erik lägger till:
– Och skippa lågskorna.