Det har varit en hektisk morgon hemma i den Uustalska villan. Personal har insjuknat i covid-19 och som nytillträdd läkarchef måste hon täppa till luckorna i schemat.
Trots det är hon avslappnad och fokuserad när hon sätter sig i den klarröda snurrfåtöljen.
För Eva är det här en del av jobbet. Hon vill en gång för alla dra ett streck över den skam som många kvinnor brottas med som lider av förlossningsskador – ofta i hemlighet för både familj och vänner. Skammen över att inte ha fött barn lika "fint" som väninnan, skammen över att känna smärta och obehag vid samlag och skammen över att inte längre kunna hålla tätt.
– Skammen sabbar väldigt mycket. Det är en av våra värsta företeelser. Jag träffar än i dag kvinnor som säger "det här har jag inte ens pratat om med min man". Det finns ett jättestort mörkertal av kvinnor som lider av sina bristningsskador i det tysta. Framför allt bland kvinnor i min ålder och äldre.
Varje gång hon syns i tv eller tidningar kommer det nya patienter som vågar söka vård.
– Vi kan jobba jättemycket med en attitydförändring inom professionen, bland barnmorskor och läkare. Men så länge det handlar om samhällsvärderingar har vi inte en chans. Då kommer vi aldrig i kontakt med dessa kvinnor.
Evas efternamn skvallrar om att hon har en estnisk bakgrund. Föräldrarna kom som krigsflyktingar till 40-talets Sverige. Pappa Rein, som hade en examen vid Handelshögskolan i Tallin, fick läsa om sina poäng då den estniska utbildningen inte var giltig i hans nya hemland. Mamma Alide skulle senare få jobb på ett sanatorium utanför Södertälje.
Själv växte Eva upp i Stockholmsförorten Herrängen med storasystrarna Merike och Vilja. Merike som betyder "lilla havet" och Vilja som är skogsgudinnan i Franz Lehàrs operett "Glada änkan".
Och du fick heta Eva?
Hon skrattar till och nickar.
– Mina systrar led så mycket av att behöva bokstavera sina förnamn hela tiden. De sa att jag skulle heta något vanligt. Så det fick bli Eva.
Hur mycket har din bakgrund präglat dig?
– Jag tror att som för alla som kommer från en invandrarbakgrund finns det där – hela tiden. För min del har det alltid handlat om att vara tacksam över att man kom undan, att man lever och att man har möjligheter.
– Jag har också känt att man är skyldig alla som blev kvar och som dog, att göra det bästa av det man har. Det tror jag är gemensamt för många av första och andra generationens flyktingar.
Det kan vara ett tungt ok att lägga på sina axlar?
– Ja, men samtidigt är det en styrka också, en drivkraft i livet. Man sitter inte och väntar på att det ska flyga stekta sparvar i munnen. Vi har alla möjligheten att göra något själva.
Under gymnasiet flyttade Eva som utbytesstudent till USA. Drömmen var att söka till den internationellt erkända Berklee College of Music i Boston. Men ödet ville annorlunda. Kort efter att Eva kom hem till Sverige dog mamma Alide. Alide hade varit hjärtsjuk under större delen av Evas uppväxt.
– Jag fick någon sorts ... jag vet inte om det var en kombinerad sorgereaktion med ett plötsligt syfte i livet att jag måste bli doktor. Då skulle jag i alla fall göra nytta för andra människor.
Eva kom in som reserv på läkarutbildningen och läste de första två åren i Uppsala. 1983 flyttade hon till Linköping där hon fortsatte sina studier. Sista terminen på läkarutbildningen var en kurs i gynekologi. Eva kände direkt att hon hittat rätt.
Vad var det med gynekologin som lockade?
– Det spänner över ett brett område. Inom en del andra specialiteter kan man kanske komma undan med att ha en ganska tafflig patientkontakt. Men inte inom gynekologi. Av medicinska skäl behöver man en avslappnad patient som medverkar vid undersökningen och berättar. Man behöver också använda sig själv i den kontakten och det kan vara en utmaning.
– Samtidigt är det just det som är så himla, himla roligt. Det är samspelet som gör att patientmötena fortfarande ger väldigt mycket energi. När man känner att det här blev bra för den här patienten. Den känslan är oslagbar.
Några år efter examen var Eva med om något som kommit att prägla hela hennes karriär. Hon kallades till förlossningen där en kvinna hade fått en stor sfinkterskada – en bristning i ändtarmsmuskeln.
– Jag minns fortfarande vilket rum det var på gamla förlossningen. Det här har verkligen bränt sig in i mig.
Eva insåg direkt att bristningen låg utanför hennes kunskapsområde. Hon ringde bakjouren, en erfaren och aktad läkare, som berättade i knappa ordalag hur hon skulle sy ihop skadan. Hon kände en stor besvikelse över att läkaren inte kom till salen och hjälpte henne, samtidigt som hon tänkte att "det här borde jag kunna".
– Jag kände mig så dålig. Och det här fallet sökte mig i efterhand – hur gick det egentligen? Men på den tiden fick man ingen återkoppling.
En kort tid därefter träffade hon en patient på mödravården. Kvinnan hade en oupptäckt sfinkterskada, vilket gjorde att hon inte hade någon kontroll över sin avföring.
– Jag tänkte: "Herregud, har jag snubblat över en stor hemlighet? Kan vi inte det här?" Jag bemöttes också av vissa som om jag borde hålla klaffen. Läkarkollegor, barnmorskor ... Man ska inte prata om sånt här. Det är så sällsynt och vi skrämmer bara upp kvinnor. Då blev jag ännu envisare.
Eva började forska 1990. 2001 publicerade hon, tillsammans med några kollegor, en arbetsgruppsrapport för Svensk förening för gynekologi och obstetrik, en instruktion om hur man ska göra vid en sfinkterskada – den första i sitt slag.
Nästa steg blev början på en banbrytande epok inom förlossningsvården: Bristningsregistret och backenbottenutbildning.se.
I Bristningsregistret dokumenteras alla kvinnor som fått sfinkterskador av grad tre och fyra, de mest omfattande skadorna. Registret är en uppföljning där vården får reda på hur det har gått för dessa kvinnor. Först efter åtta veckor, sedan efter ett år.
– Tre av fyra patienter som opererats för de här skadorna blir helt bra inom ett år. Det är så häftigt att kunna säga. Det är också därför det är så viktigt att söka vård i tid.
Samtidigt påbörjade hon också arbetet med backenbottenutbildning.se som sjösattes 2017. Syftet är att undervisa läkare och barnmorskor om att förebygga, hitta, behandla och följa upp förlossningsskador.
– Framför allt för barnmorskestudenterna har det inneburit en skillnad som natt och dag. Innan var det här med bristningar ett ganska okänt område. Vi märker också att patienterna läser på, de är oerhört kunniga på sina skador.
Parallellt med ett intensivt arbete pågick också ett privatliv. Eva gifte sig och födde barnen Claes, Michael och Helena – i dag 29, 27 och 23 år gamla. Hon minns tiden som småbarnsmamma som slitsam.
– Jag känner nästan att jag har en minneslucka över den tiden. Jag jobbade jour, sov lite och var med om jobbiga saker på jobbet, det är alla gynekologer. Patienter som far illa, barn som dör, samtidigt som man ska rodda en familj.
– Men det är också en styrka. Jag har fött tre barn, jag vet vad jag pratar om. Och jag har alltid haft ett bra stöd hemifrån, både från min tidigare man och från min nuvarande kärlek.
Kärleken heter Peter. De träffades på nätet 2010. Efter två månaders mejlkontakt bestämde de sig för att träffas för en promenad och prata. Samtalet varade i fyra timmar och sträckte sig över både kaffe och middag.
– Det var jättehäftigt, verkligen, och är det fortfarande ...
Vad föll du för hos Peter?
– Han har en otrolig vetgirighet. Han var verkligen nyfiken på mig och vad jag jobbade med, och jag på honom. Just den känslan att det här är inte en person som tror att han är klar med sig själv. Han ser hela tiden möjligheter. Det beundrar jag honom jättemycket för.
I hallen hänger ett bröllopsfoto på Eva och Peter. De gifte sig 2013 i Kärlekens kapell i Trädgårdsföreningen.
– Vi känner båda att vi har sån tur att vi stött ihop – att våra skepp har krockat. Det är en stor lycka i livet.
Det piper till i kattluckan och Isabella – familjens sibiriska överhuvud – rör sig majestätiskt över golvet. Eva följer katten med blicken.
Förlossningsvården får ofta hård kritik i media. Var anser du själv att den svenska förlossningsvården befinner sig i dag?
– Den är mycket bättre nu än när jag började på 90-talet. Jag tycker att Sverige har en väldigt, väldigt bra förlossningsvård. För vi har också en väldigt kritisk och påläst patientkår.
Är det bra?
– Det är bra, för det gör att vi måste stå på tå. Det är därför jag har försökt att uppmuntra lobbyistgrupperna att ställa krav och höras. Men man måste också bemöta kritiken att förlossningsvården är så förskräcklig. Den är inte förskräcklig. 97 procent av alla kvinnor i Sverige föder utan allvarliga förlossningsskador. Det är viktigt att ha det med sig, annars tappar man tilltron till vården och det blir farligt i sig.
– Men vi måste också ha ett finmaskigt säkerhetsnät så att vi alltid fångar upp och hjälper de kvinnor som får problem. Eftervården kan förbättras, även om vi är bra här i länet.
2017 utsågs du till ”Årets medicinsvensk” av tidningen Fokus. 2018 blev du ”Årets alumn” vid Linköpings universitet. Vad betyder utmärkelserna?
– Jag blev verkligen jätteglad. En viktig del i det är att det främjar mitt syfte. Det jag gör blir viktigt och då får det jag säger större genomslagskraft, jag blir svårare att bortse ifrån.
Har det alltid varit självklart att ta fajten?
– Om man vet något har man också en skyldighet ... när jag tror att det kanske bara är jag som har sett det här. Det är som att inte stanna vid en olycksplats. Jag tänker på Astrid Lindgrens ord: "För annars är man bara en liten lort".
I framtiden drömmer Eva om att föra facklan vidare till sina doktorander. Hon har inga planer på att trappa ner, arbetet är en stor del av den hon är. Men hon skulle vilja forska lite mer. Och även utforska världen utanför sjukhusets väggar.
– Jag tänker att man delar in livet i 30-årscykler. Första 30 åren studerar man och bygger upp sitt liv. Nästa 30 får man barn och arbetar hårt. I höstas fyllde jag 60. Jag tänker att det är nu det roliga börjar.